rec_on rec_on rec_on rec_on rec_off

Songs from Lonely Avenue

Artist: Brian Setzer Orchestra
Genre: Nyswing
Skivbolag: Surfdog/Playground

Text: Alexander Agrell
Publicerad 7 oktober 2009 6.00 Uppdaterad 8 oktober 2009 14.55
Större eller mindre text

Brian Setzer

Skivrecensioner.
Brian Setzer är en övertygande sångare och ännu vassare gitarrist, skriver Alexander Agrell och låter den forne rockabillykatten guida honom i storstadsdjungeln.

Man måste beundra den envetne mannen, vars metod på något märkligt sätt alltid känns lika fräsch. Och frågan är om inte "Songs from Lonely Avenue" är Brian Setzers starkaste album hittills med hans stora orkester.

Setzers recept lyder fortfarande så här: rör ihop storbandsswing, rock ’n’ roll, ståltrådsgitarrpop och jumpblues, skriv effektiva egna låtar med många sneglingar mot 40-50-talet och se till att hålla hela maskineriet underhållande och dansant. Den här intelligenta partymusiken mår ju inte sämre av att Brian Setzer är en så övertygande sångare och en ännu vassare gitarrist, vars stålskodda attacker och oväntade påhitt i solona skulle få den tröttaste cirkuselefant att sväva som en fjäril och stinga som ett bi.

Som bonus hamnar man med Setzer som guide direkt i den amerikanska storstadsdjungeln, à la Mickey Spillane eller ett avsnitt av Dick Tracy. I berättelserna på "Songs from Lonely Avenue" glider fala kvinnor och hårdkokta män omkring och självaste djävulen i sin trenchcoat lockar med böjt pekfinger. När nu inte hjärtesorgen driver vår hjälte att vandra planlös och tårögd längs de ensamma avenyerna.

Retrokungen Brian Setzer vet mycket väl hur en liten humorinsprutning lyfter en text och han kan den amerikanska standardlåtens texthistoria lika bra som musikstilarna från gångna tider. Låtbanken är också full av referenser bakåt, titelspårets bärande melodislinga har exempelvis importerats från "Willow Weep for Me". Arrangör för nio av de tretton spåren är för övrigt den 87-årige Frank Comstock, känd för att ha gjort samma slags jobb åt Doris Day, Judy Garland och Benny Carter.

Egentligen kan man läsa låttitlarna och få en hyfsad uppfattning om hur musiken låter: "Dead Man Incorporated", "Kiss Me Deadly", "Gimme Some Rhythm, Daddy", "Mr Jazzer Goes Surfin’". En annan snabbkoll är det vrålande, ångande startnumret "Trouble Train" - den som inte faller för det trillar nog aldrig dit.

Lita däremot inte alls på finalspåret "Elena", där leker Brian Setzer flamencogitarrist med tungan i bägge kinderna.

Bästa spår: Trouble Train

0 läsare har reagerat på denna artikel

% är glada

% är likgiltiga

% är nyfikna

% är arga


Hur reagerar du på "Brian Setzer"?
Mest läst på Skivrecensioner
Läsarpulsen
Toppnyheterna just nu