Det finns för många skandinaviska sånger om livet på Texasranchen eller på Route 66, för få om arbetet i gruvan eller tristessen på Storgatan.

Därför, om inte annat, är det skönt med ett hemmahugget americanaband som Kirunas Willy Clay Band. Som gräver där de står – också.

Det andra och nu aktuella albumet rymmer en låt som heter "The Miner" – fast laddar du ner albumet i din dator får den titeln "Kiruna", antagligen ett arbetsnamn som sedermera ratades.

Willy Clay Band är traditionalister, och traditionen är den breda amerikanska. Ingenting de gör är nytt, men lika lite som på den tre år gamla och alldeles utmärkta debuten låter detta som ett band som imiterar. De skriver låtar utifrån egna upplevelser och om sin egen världsbild. Originellt? Inte så värst. Självutlämnande? Inga jobbiga bitar, i så fall. Men det är personligt, det är musik som låter som om de inblandade bryr sig och lämnar ett eget avtryck.

"The Miner" både är och är inte representativ för plattan; Willy Clay Band har knappast gjort ett temaalbum om gruvdriften. Detta är ett modernt band, med större utblick och fler drifter än så. Kiruna är en viktig del i bandets identitet, men inte den enda.

Bandets debutalbum spelades in i Nashville av Will Kimbrough, bland annat känd som Rodney Crowells gitarrist. Bucky Baxter liksom The Bands Garth Hudson medverkade på flera spår. Det var en grant och samtidigt sparsamt producerad platta med mycket luft, mycket närhet och stor intensitet. Jag föredrar debuten.

Mycket av det som var bra på debuten återfinns här: de okomplicerat direkta melodierna, det lätta gunget, stämsången där flera individuella röster tillåts tränga fram. Countrymusiken med dragning åt både heartlandrock och folkton.

Men en hel del av finjusterade finliret har gått förlorat, vilket antagligen inte bara förklaras av att Kimbrough är ute ur bilden (ersatt av Ollie Olson, med meriter från Christan Walz, Oh Laura och Robyn). Bandet vill alldeles säkert ha sin musik just så här: lite fläskigare, lite rockigare, mer strömlinjeformat, mer vintage mainstream.

Åtskilligt påminner om The Eagles, särskilt de låtar (en minoritet) där Björn Pettersson sjunger solostämman – vokalt ligger han nära Glenn Frey; lyssna exempelvis på "True Lies". Men även när Tony Björkenvall intar frontpositionen handlar dessa låtar ofta om solkyssta vokalharmonier och tillbakalutad countryrock som är bättre på att smeka än störa.

Dock finns här mycket av mjukrockens diskreta charm, främst i musiken men också i några av texterna. Inledande "Most of All" är en packe begåvade ironier: Björkenvall intygar att han tror på alla advokaterna, att han med egna ögon sett Bigfoot, att Gud tar han om oss allihop, att det finns en ungdomskälla och – framför allt – att "I will hold you again".

Låten är så ironisk att man även i nästa låt, "Mighty Good Time", letar efter den egentliga och djupare betydelsen. Fast den antagligen inte alls finns.

Bästa spår: True Lies