César Franck (1822-1890): en välkänd symfoni, en nobel violinsonat, ståtliga och känslosamma orgelstycken. Vad mer att minnas? Här ett förslag: de båda kammarmusikverken på denna cd, som Fine Arts Quartet med pianisten Cristina Ortiz spelar med utsökt, mogen elegans eller med passionerat engagemang, alltefter vad situationen kräver i dessa myllrande stycken. Kvartettens eminente cellist, Wolfgang Laufer, har för övrigt ett förflutet som ledare för Malmösymfonikernas cellostämma.

Stråkkvartetten är ett sent verk, rikt sammansatt i strukturen men lätt att ta till sig. Inte minst gäller det scherzosatsen, som livar upp när musiken hotar att bli lite väl tjock. Själv faller jag dock ännu hellre för elden i pianokvintetten, som påminner om d-mollsymfonins sätt att artikulera harmoni och melodi. Den belgisk-franske mästaren är i romantisk toppform. Något för den som känner sig både känslosam och ordningsam.

Bästa spår: Stråkkvartetten, sats 2: Scherzo: Vivace