Elegant, charmerande och djupt personligt. Edda Magnason serverar lekfulla och exakt balanserade låtar, med en röst och ett briljant pianospel som tvinnats samman till en organisk enhet. Malmöartisten har en stiliserad, men genomarbetad sångstil (med en pikant, egen accent i sin engelska) som kan få en att tänka på Björks mera oskuldsfulla sida. Och när melodierna, sångklangen och uttalet tillsammans vill låter det direkt kinesiskt om Edda Magnasons kammarpop, i ”Ropewalking” och ”Goodbye Song”. Stråkar, kontrabas och ett andra keyboard ger musiken extra dimensioner från och till, men egentligen är Edda Magnason helt självförsörjande som musiker.

Bästa spår: Ropewalking