Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder och olämpliga ljudspår. Om du pinas av snön och kylan som inte verkar vilja ge med sig, behöver du antingen ett extra par långkalsonger och/eller sällskap av svensk-franska droneprojektet Yrsel i hörlurarna utomhus.

Carl-Johan Larsgården (mannen bakom black metal-inspirerade ambientbruset Ondo och ena halvan av finstämda folktronicaduon A Perfect Friend) och Julien Louvet (från kolsvarta The Austrasian Goat) har skickat filer fram och tillbaka. Samlat brus, drones, förvrängda gitarrfigurer, fältinspelningar och viskande röster och byggt upp lager på lager av ljudsediment.

Det första intrycket är dovt och hotfullt – ”The Last Visions of Aglaea”, det första spåret av tre, låter som ett tjugo minuter långt intro till valfritt släpp från Southern Lord – men efter hand spricker ljuden upp, bli lättare och porösare. Att lyssna noggrant på det finkorniga bruset och bullret är som att titta riktigt nära på snökristaller eller studera islossning precis när temperaturen kikar över nollan. Ibland virvlar ljudpartiklarna runt som snöflingor, ofta sträcker de ut sig som oändliga gråvita fält mot fjärran.

Allt rör sig långsamt och lite stelfruset, utan mycket till rytm eller melodi. Precis som världen utanför mitt fönster ser lite mer stiliserad ut under ett lager snö, har Yrsels kompositioner en abstrakt yta som döljer detaljerna och livet. Liksom all bra drone fungerar ”Requiem For the Three Kharites” lika bra knappt hörbart i bakgrunden, som med disten i ”The Tears of Euphorysne” skallrande i öronen.

Det är djupt personlig musik, samtidigt som den med genrens diskreta form låter sig anpassas till de mest skilda scenarion. Vintern råkar kännas rätt nu; om sex månader kan det vara årets mest svalkande semesterskiva.

Bästa spår: The Tears of Euphorysne