Att Texasbandet gjorde en ganska tvär gir inför sitt förra album, genombrottsplattan ”The Trials of Van Occupanther”, gick de flesta förbi – helt enkelt eftersom nästan ingen hade hört deras Radioheadinfluerade skivdebut. Musiken lät kanske som om musikerna från krypstadiet tvångsmatats med Fleetwood Mac och Neil Young, men för Midlake var dessa intryck nya. Kanske just därför blev musiken så fräsch och så personlig; detta var resultatet av ett redan moget men ännu nyfiket bands egna upptäckter, inte av att någon prackat något gammalt mög på orkestern.

Samma rastlöst målinriktade guld- och dödgrävaranda har denna gång fört Midlake till den engelska folkrock – kantigare, murrigare, dovare – som förvisso fick bandet att redan 2006 emellanåt te sig som en enbent proggrockare med tvärflöjt i näven. Men nu går de djupare, och hade det inte varit för att band som Espers redan dammat av Steeleye Span hade det varit ohyggligt radikalt. Nu är det bara gediget, konsekvent, sporadiskt fängslande ... och lite enahanda.

Bästa spår: Rulers, Ruling All Things