"Sade är inte ett varumärke", påpekade Sade Adu en gång i en av sina sällsynta intervjuer. Det är inte helt sant. Hon om någon har en karriär som, åtminstone till det yttre, är bedövande snygg och genomtänkt. Värdig, skulle man kanske kunna säga. Hon har använt samma band sen starten, och sex album på 26 år ger ett utgivningstempo (eller snarare brist därpå) som bara D'Angelo och George Michael kan matcha. Dessutom ser hon likadan ut, ett esoteriskt väsen med evigt bakåtstruket hår och guldringar i öronen, synbarligen frikopplad från både åldrande och dålig styling. Ett nytt album blir per automatik något man närmar sig med samma ängsliga vördnad som man gör med riktigt gamla släktingar.

Sade brukar numera, närmast på rutin, applåderas för sin musikaliska konsekvens, men soundmässigt har det faktiskt skett betydande förändringar över åren, med tio år gamla "Lover's Rock" som definitiv brytpunkt. Jag är inte odelat förtjust i utvecklingen. "Soldier of Love" är, precis som "Lover's Rock", en dyster snarare än bitterljuv historia. Förstasingeln, det sex minuter långa titelspåret, har ett originellt marschanslag - i ton och produktion ganska lik "Feel No Pain" från "Love Deluxe" - men den är en solitär i ett sammanhang av lågt tempo och klagande spanska gitarrer. Den dansanta Sade har fått allt mindre plats ju fler plattor som kommit, och jag saknar både lättheten och lättsinnet, det där distinkt brittiska klubbsoulsoundet från de första plattorna: som suggestiva "Turn My Back On You", som "Maureen" om tonårsväninnan som var en "souped up car in that rent-a-go-cart town". Den sortens musik som - och detta är sagt med etthundra procent kärlek och gillande - får en att vilja stryka finklänningen och korka upp en flaska vitt.

"Soldier of Love" innehåller inget av det. Av Stuart Matthewmans ikoniska saxofonsound, en vital del av tidiga Sade, hörs nästan ingenting, och hur vackert och gediget producerat det än är kan jag inte frigöra mig från känslan av att Sade nu ställt sig farligt nära den skamvrå av hotellobbymusik hennes kritiker alltid anklagat henne för att befinna sig i.

På musiksajten allmusic.com sorteras Sade fortfarande in under R&B-etiketten. Rytm och blues. Jag önskar att det fortfarande hördes.

Bästa spår: Skin