Vilt, utflippat och strängt arrangerat.

Stockholmsgruppen Paavo har sitt eget sätt. ”Canço del Paó” låter som musiken till en ny sorts avantgarde-cirkus: glad och irriterande, känslig och burdus, hoppig, humoristisk och tillgiven. Tonslingorna och de fritonala melodierna känns ofta som lån från modern konstmusik, men attityden är ändå ”jazz” och det liksom svänger även när det inte gör det. Hela Paavos existens skriver ett kvitto på att fri musik behöver temperament och gnista för att bli kul.

Totalfritt är det för övrigt långt ifrån. De originella låtarna bygger framför allt på organiserat och samstämmigt spel från de sju.

Den alltid hörvärde saxofonisten/klarinettisten Nils Berg visar sin starka personlighet redan med solot i första spåret och ingen i gänget verkar direkt ha stansats ut på ett löpande band. Centralgestalterna är sångerskan och röstexperimentören Sofia Jernberg och pianisten Cecilia Persson, som har skrivit varannan låt och som flätar ihop toner och ord och följer varandra genom musiken så att de bildar Paavos pulsåder.

Bästa spår: Visan