"Tänk om jag är för gammal för min uppgift", sjöng Thomas Öberg för åtta år sedan på vad som med tiden såg ut att bli Bob Hunds sista studioalbum.

Låten ifråga hette "En som stretar emot". Det behövde kanske sägas: här är en, ser ni, som stretar emot.

När musikerna i Bob Hund återvänder som sitt vanliga svenskbråkiga jag – och det inte särskilt lyckade engelskspråkiga sidoprojekt Bergman Rock nästan är glömt – känns den typen av medelåldersgrubblerier både avlägsna och överflödiga. Den här musiken bubblar av lekfull kreativitet, och Thomas Öberg talar med en självklart naivistisk röst som en samhällskritisk social särling aldrig blir för gammal för.

"Grönt ljus åt alla!" sjunger Thomas Öberg i ett för bandet typiskt utrop där han fullt ut bejakar naiviteten och ifrågasätter den inlärda konformismen. "Rösterna blir fler, men karaktärerna färre" heter det i hans samtidsanalys.

Nästan hela plattan sprallar av konventionstrots.

Självklart är det inte okonstlat – Öbergs texter är, liksom Jonas Jonassons kreativa arbete i syntjuntan, genomarbetade konstruktioner. Men det känns inte lika sökt som mot slutet av 90-talet när Öberg ibland pressade sitt poetiska talspråk lite för hårt.

Även musiken har – mitt i den skenbara oredan av konstifikationer – en ledighet som känns igen från åren då Thomas Öberg kunde sätta en trafikkon på huvudet tre konsertkvällar i rad och få även hans bästa vänner att tro att det skedde spontant. Så här i efterhand låter 2001 års Stenåldern kan börja som mer kompakt än jag mindes det.

Den viktigaste skillnaden är nog Per Sundings återkomst i lägret, men det är också väldigt påtagligt hur gitarristerna taggat ner och nästan dragit sig tillbaka. De tjocka distmattorna är helt borta. När det undantagsvis faktiskt är en gitarr som anger tonen – som i den annars synt- och beatbaserade "Blommor på brinnande fartyg" – kommer den antingen skvalpande i form av en nogsamt kuvad tremolo-våg, eller så får den formen av ett godtyckligt sönderklippt och förvrängt solo alldeles i slutet. Det är kort sagt inget för headbangar-falangen, men inte heller för slölyssnarna.

Det första singelvalet "Fantastiskt" – den där som gavs ut i ett enda vinylexemplar och såldes för 3600 dollar på e-bay – är en lyckad vink mot Bowies sena 70-tal. Tänk "Fashion" och arty disco. "Lösenord stängdklubb" är Bob Hund-kraut.

Men låtarna som mest förvånar är de båda som ramar in alltsammans:

Finalspåret "Siffran vill bli fel" är en vaggvisa och skör melodi (som kanske anknyter till gamla "Upp upp upp ner") som fås att liksom sväva när en spöklik theremin sliter i den från teaterhimlen.

Och inledningspåret "Folkmusik för folk" är ett okonventionellt kollage av sång- och pianofraser. Verkligen inget för Allsång på Skansen, ändå så okomplicerat inbjudande.

Bästa spår: Blommor på brinnande fartyg