CHIMES OF FREEDOM. Rockhistorien har sina myter och missuppfattningar. Robert Johnson sålde sin själ till djävulen. Ozzy tuggade i sig levande fladdermöss på scen. Elvis var rasist. Punken tog död på alla progg- och arenaband.

Och så har vi alla missuppfattningars mormor: Bob Dylans låtar är bäst när andra artister sjunger dem.

Dylancovers är en tradition näst intill jämngammal med Dylans egen karriär. Till att börja med handlade det mest om att släta över, sockra och räta ut, men med tiden har spektrat blivit bredare. Det är fullt rimligt; Dylans låtar är mångbottnade nog för att man ska kunna utvinna vitt skilda betydelser, men rent musikaliskt så traditionella och bluesbottnade att de lätt låter sig överföras till snart sagt varje genre med en fot i afroamerikansk folk- och populärmusik: gospel, R&B, rock’n’roll, hiphop, folkrock, jazz, cajun, bossa, reggae, grunge och bluesanstruken ”vit” folkmusik.

Det mesta finns representerat på dessa fyra cd, där ett sjuttiotal artister i den goda sakens namn spelar Dylan.

Det är intressant att jämföra med det stjärnspäckade soundtracket till Todd Haynes bioparafras ”I’m Not There” från 2007, som var spretigt och vågat men inordnat en konstnärlig idé som gick arm i arm med filmen. Här finns däremot inget som binder låtarna samman; var och en är sin egen uttolkare, fri att göra egna val men också fri att låta bli. Lite för många går in för fotografisk exakthet (Mick Hucknall, Lenny Kravitz, pastischmaestro Raphael Saadiq), med en trohet mot originalen som paradoxalt nog är Dylan helt främmande.

Betydligt intressantare är Elvis Costello, som tar ”License to Kill” till ett rent skrivbord och gör falsett-dub av den.

För andra lyckokast står Michael Franti – en gång i Disposible Heroes of Hiphoprisy — som med ”Subterranean Homesick Blues” stryker under den raka linjen från talking blues till hiphopens rap, Bettye LaVette som lägger all sin tyngd på ”Most of the Time”, Sinead O’Connor som sprängladdar ”Property of Jesus” med helig vrede, skådisen Evan Rachel Wood som avtäcker jazzen i ”I’d Have You Anytime”, Zee Avi som med ”Tomorrow Is A Long Time” visar att ­vägen till Malaysia inte är alls så lång, ­Mariachi El Bronx som i ”Love Sick” gör vad bandnamnet kräver.

Väldigt lyckad är också ”Buckets of Rain”, i en countryversion med fiol, slide och distad gitarr. Bandet är ­trion Fistful of Mercy: Ben Harper, Dhani Harrison och Joseph Arthur.

Rockbanden är överlag tristast. Min reaktion ”vilket drag!” vänds i Flogging Mollys sällskap till ”what a drag” på mindre än åtta takter.

Diana Krall, Kesha, Raphael Saadiq och My Chemical Romance gör Bob Dylan-tolkningar.Foto: Björn Larsson Rosvall, Louis Lanzano, Chris Pizzello, Jacques Brinon, mie BRINKMANn