Med band som The Radio Dept., The Mary Onettes, Ingenting och överhuvudet Johan Angergårds egna projekt håller Labrador ställningen som ett av landets främsta popskivbolag.

Det är en ställning som dessutom blir ännu starkare nu när Amanda Mairs debutalbum släpps.

Lidingötjejen Mair (uttalas som Mayer) hamnade i topp när nyhetsbyrån TT Spektra i slutet av förra året frågade ett stort antal personer i musik- och mediebranschen vilken artist de tror kommer att stå för det stora genombrottet under 2012.

Det är mycket möjligt att de får rätt. Mair, som fyller arton i juni, framstod redan på fjolårets debutsingel ”House” som en lika självklar popstjärna som Lykke Li gjorde på sin debut-ep för snart fem år sedan.

Hur det låter? ”House”, som också finns med på albumet, inleds med försiktiga pianotoner, och samtidigt som Mair börjar sjunga kommer också bastrumman in. Lagom till refrängen har producenten Philip Ekström, från The Mary Onettes, byggt upp en lågmäld bombastisk ljudbild som i likhet med så mycket annan samtida popmusik tar avstamp i åttiotalet för att sedan landa tryggt i nuet.

Pianot är inte lika framträdande i alla de tio spåren men det är likafullt ett oerhört enhetligt och väl sammanhållet album med Mairs inkännande röst och eleganta melodier i centrum.

Rastlöst framrullande ”Doubt” är briljant, med tunga trummor och fjäderlätta syntar, och nya singeln ”Sense” är upprymd och vemodig på samma gång, med en oironisk struttighet som sammanfogar brittiska sextiotalssångerskan Sandie Shaw med The Cures singelklassiker ”Close To Me”. Och skivbolaget kan fortsätta plocka singlar från plattan under resten av året, den lite dovt dansanta ”It’s Gonna Be Long” borde stå först i kön.

Upptempolåtarna dominerar alltså men det finns plats för två pianoballader också. ”Skinnarviksberget” och ”You’ve Been Here Before” är båda skirt utmejslade och lär bidra till att de redan uttjatade jämförelserna med Kate Bush följer med ett tag till. Men jag tror Amanda Mair kan leva med det.

Bästa spår: Doubt