Det är dags att riva muren

”Det står en mur i vägen”. Så beskrev danska bandbokaren Thomas Jepsen läget för danska artister som vill nå ut till en svensk publik, när han intervjuades av Sydsvenskans Avid Jurjaks i augusti 2010. Sammanhanget var ett reportage om det allt annat än ömesidiga musikutbytet över sundet.

Jepsen berättade om vad han upplevde som ”en ond cirkel”, om svenska bokare som inte bokar dansk musik med argumentet att det inte finns något publik för det, och om en publik som säger sig inte lyssna på dansk musik just för att de aldrig får tillfälle till det.

I reportaget uttalade sig även Karin Gunnarsson, musikläggare på P3, om varför det spelas så lite dansk musik i svenska P3 i förhållande till hur mycket svensk musik som spelas i danska P3. ”Det finns så mycket bra svenska artister att de konkurrerar ut sina norska, danska och finska kollegor”, menade hon.

Ett och ett halvt år senare är situationen sig lik. En helt vanlig måndag mellan nio och sex spelas det i danska P3 nio svenska låtar me­dan det i svenska P3 inte spelas någon dansk musik alls.

Ett och ett halvt år senare upplever jag dessutom situationen på andra sidan Sundet. Och inser en hel massa saker. Bland annat hur jag vet mer om kvarters­kända band i Brooklyn än om de som är nationellt erkända bara sju mil bort. Hur jag bara under den senaste veckan fått fler tips om ny dansk popmusik än under de senaste tio åren i Malmö.

Som svensk musikkonsument har man gärna bilden av att annan nordisk popmusik inte håller samma kvalitet som den svenska.

Mycket riktigt har Sverige historiskt sett också haft en mer utbredd poptradition än sina nordiska grannländer, särskilt Danmark. Och att det finns lik i garderoben där är det ju ingen tvekan om. Men det har heller inte riktigt funnits något intresse för att upptäcka motsatsen.

I år ser jag fram emot debutalbum från popkvartetten Ulige Numre samt fler rytmiskt varma electronicaproduktioner från Esben Andersen och hans solo­projekt Rangleklods.

Men framför allt hoppas jag på mindre hjulspårstänk från svenska bandbokare och musikläggare, en publik som vågar sig förbi ängsligt kreddtänk och fördomar om hyggerock, och en bro som faktiskt visar sig vara högre än den där osynliga muren.