Artist: Diverse artister
Album: I’m Not There
Genre: Dylan
Skivbolag: Columbia/Sony BMG
Betyg: 4
Artist: Mikael Wiehe & Ebba Forsberg
Album: Dylan på svenska
Genre: Dylan
Skivbolag: Rhino/Warner
Betyg: 4
När
filmregissören Todd Haynes låter oss komma öga mot öga med Bob Dylan gäller
det att inte komma enögd. I hans surrealistiska spelfilm som får svensk
premiär nästa år ställs vi mot sex par Bob Dylanögon, sex skådisar i olika
åldrar varav en är kvinna och en är afroamerikan.
Orimligt förstås, men vad är egentligen rimligt när man ska tolka Dylan?
Soundtracket till filmen är en vitt greppande dubbel-cd: spretig, men ändå
lite för tillrättalagd för att täcka in de fenomen och de temperament som är
Bob Dylans. Om Haynes istället bett Bob Dylan tolka Dylan hade vi garanterat
inte fått så Dylantrogna läsningar som Stephen Malkmus, Cat Powers, Eddie
Vedders och Jeff Tweedys.
Men på det stora hela är det ett mycket lyckat upplägg, med ett startfält
som kanske bättre representerar artistens publik än artisten själv. Här
samsas de devota med de respektlösa, genderböjarna med grabbarna, de
självbespeglande med dem som vänder sig i riktning mot artisten i bön.
Precis som till soundtracket för hans glamrockfilm ”Velvet Goldmine” för nio
år sedan har Todd Haynes för flera spår jobbat med ett fräckt sammansatt
husband (Tom Verlaine, Wilcogitarristen Nels Cline, Dylans ordinarie basist,
två medlemmar ur Sonic Youth). Ja, faktiskt två: Calexico fyller samma
funktion för fem gästsolister och fem spår som samtliga hör till de
starkaste.
Calexico tar Willie Nelson med sig south of the border för ”Senor (Tales of
Yankee Power)” och tar Jim James från My Morning Jacket på en liknande tripp
i ”Going to Acapulco” – lömskt tillbakalutat, men med en återhållen
spänning. Det andra husbandet står mer på tå, spelar med mer synliga nerver.
Tillsammans med Karen O från The Yeah Yeah Yeahs ger de nytt liv åt ”Highway
61 Revisited”, men verkligt nyskapande är bandet bara när Tom Verlaine själv
lägger beslag på micken för ”Cold Irons Bound”.
Efter syntexperimentens 1980-tal väljer Mikael Wiehe numera att göra sina
Dylantolkningar på traditionellt vis; kittlingen kommer främst av att de
svenska orden förstås är hans. Bäst är han när han tar fasta på humorn och
söker Dylans flyt, som i ”Utan tvekan min Marie”, eller när han låter Ebba
Forsberg ta hand om de allvarsmättade orden. Hon var makalös på vårens turné
som nu resulterat i den här liveplattan. Tagningarna av ”Allra minst en
morgon” och ”Ödets sista bud” är just så där gastkramande och personliga att
man nästan glömmer att det faktiskt är ”One Too Many Mornings” och ”Simple
Twist of Fate” man hör.