Är det verkligen dags att återvända till Imperiet?

I så fall är boxen här: fem cd, med nästan allt som Thåströms dåvarande band spelade in och gav ut under åren 1983–88. Samt en medföljande bok, en personlig betraktelse författad av Marcus Birro – född 1972.

Musiken? Jag blir positivt överraskad. Inte av musiken som bandet gjorde under sin storhetstid 1985-86 på albumen ”Blå Himlen Blues” och ”Synd”; alltför mycket av denna uppfattar jag som precis så pompös, osvängig och daterad som jag befarat. Inte heller av den mindre anspråksfulla debut-lp:n; den har alltid varit helt ok, den är fortfarande helt ok.

Nej, den musik som står sig bäst är den på finalplattan ”Tiggarens tal”: luftigare, mer konstfärdig, mer sammansatt. Plattan rymmer flera av Thåströms allra starkaste låtar: ”När vodkan gjort oss vackra”, ”Jag är en idiot”, ”I hennes sovrum”, ”… som eld”.

Thåström hade utvecklats som textförfattare; utan att sänka den poetiska ambitionsnivån skrev han sångtexter där de sprängladdade värdeorden var färre och poetiska markörerna var mindre tydliga. Han blev mer komplex.

Även musikaliskt blev den sista suckens Imperiet mindre vräkig; i musiken fanns plötsligt andningshål, vilket delvis berodde på att Per Hägglund rullat ihop sina syntmattor och lämnat bandet. Peter Puders, gitarristen som värvats från Commando M Pigg, satte nog så tydligt sin prägel på musiken, men han gick snarare in för att slita sönder den än att svepa in den. Ljudbilden är spretig, precis som bandets influenser. Nick Cave har gjort sitt intåg i Thåströms värld, och Nick Cave har gjort honom gott.

Men det mesta i boxen är förankrat i en sedan länge avslutad epok. Det gör den intressant som tidsdokument, men svår att ta till sig som just musik.

Marcus Birro, ett Thåströmfan sedan barnsben, låter sin historia om Imperiet också bli en berättelse om tidsandan och – ännu mer – en berättelse om sin egen uppväxt och identifikationsprocess: ”… vi behövde få vår märkliga existens förklarad för oss och Imperiet hjälpte till med det”.

För Marcus Birro blev Imperiet ”vägvisare i underjorden”, bandet gjorde musik som handlade om honom och om hans liv.

Han är inte den första som beskriver sina favoritartister på det viset. Musiken får handla om och representera något mycket större.

Jag respekterar hans betraktelsesätt, men värjer mig likafullt. Jag tycker tvärtom att man förminskar artisternas verk (deras musik, deras sångtexter) genom att lägga på dem ett ok av det här slaget.

Naturligtvis existerar all kultur i ett socialt sammanhang. Men vilket är sammanhanget? Marcus Birro hävdar att hans upplevelse av Imperiet inte har med nostalgi att göra. Han är inte helt övertygande.

Bästa spår: När vodkan gjort oss vackra
http://www.youtube.com/watch?v=512tkHW4guY&feature=PlayList&p=10278EBF05EC4628&playnext=1&playnext_from=PL&index=32

LYSSNA OCKSÅ PÅ

• Mikael Wiehe: Hemingwayland (1985)
• Nick Cave & The Bad Seeds: Your Funeral, My Trial (1986)
• Broder Daniel: Broder Daniel Forever (1998)