Inte alla göteborgska popplattor renderar spaltmetrar i pressen, även om det kanske kan verka så. 2004 släppte kvartetten Spring In Paris, med den då okände sångaren och låtskrivaren Joel Alme, en ganska förträfflig skiva som försvann så spårlöst att bandet knappt nämndes i en enda recension av Almes hyllade solodebut fyra år senare.

På många sätt är nya ”Waiting For the Bells” den felande länken mellan Spring In Paris-albumet och första soloskivan; stråkarna och den storslagna, oftast bitterljuva romantiken från den senare finns kvar, samtidigt är band- och livekänslan från den förra också tydlig. Precis som en gång i tiden Weeping Willows, innan de blev helt ointressanta, gör Joel Alme musik som är nostalgisk och framåtsträvande på samma gång. Jag misstänker att han själv inte är så förtjust i termen indiecrooner – artister brukar som bekant inte gilla att placeras i några fack överhuvudtaget – men så länge han gör så här genomeleganta låtar får han leva med den.

Bästa spår: If You Got Somebody Waiting