BOB HUND. En sorts syskonplatta till förra årets album, en lite tyglad lillebror Duktig som noterat att en del tittade snett på den ohängda brorsan som var så full av idéer och iver att han bara sällan fick plats i sitt rum.

Formlösheten var en del av både estetiken och budskapet. På liknande vis finns mycket av tjusningen denna gång i att bandet håller sig till takt och ton, gör en poäng av de tajtare strukturerna och det raka beatet. ”Harduingetmankandansatill” låter som Talking Heads i München; givetvis kan man dansa till den.

Gitarriffet i det glassiga titelspåret – en låt som tycks handla om barn som investeringsobjekt, med barnkör och allt – är nästan som lyft från The Cardigans ”My Favourite Game”. En allvarsam lek också den.

Bästa spår: Låter som ­miljarder