Såhär vid nyårstid kan det ju passa att håva in ett par album som liksom smet undan under hösten. Till exempel Evan Westerlunds tvåa, speciellt som kanadensaren är en av Malmös riktigt besjälade djupgrävare inom nordamerikansk rotmusik. Westerlund gör kompakt och rockorienterad country av en autentisk sort som knappast någon annan här omkring mäktar med.

Så har Westerlund även denna gång spelat in i Nashville och han fick till en snäppet tätare och fylligare produktion än på första plattan. Muskulös och målinriktad country, med alla de rätta ingredienserna i ring runt huvudpersonens kärnfulla, nasala röst. Steel guitar, slidegitarr och "vanlig" elgitarr (Telecaster-idealet) petar in korta, distinkta solon och en enstaka fiol och mandolin lösgör sig på de rätta ställena. Men helheten, totalsoundet och gruppspelet, är hela tiden skivans centrum.

Evan Westerlund skriver sina egna låtar och håller sig på rätt sida om överdriven sentimentalitet, även om han inte drar sig för känslosamma ballader. Liksom på debuten "Howlin' at the Moon" kryddar Westerlund gärna sina texter med country-typiska saker som järnvägsräls, godståg och majsfält. Men plötsligt kommer också en text med ett betydligt originellare tema: generationskampen mellan den överbeskyddande fadern och dottern som ska ut med pojkvännen och som sliter och drar i kedjorna. Amy Court gör en stilig insats i duetten, som dessutom är det mest hitmässiga på albumet, bredvid den omsorgsfullt uppbyggda titellåten.

Bästa spår: Don't You Worry 'Bout Me