Bilindustrin har problem, både med sin ekonomi och med sin image – så som i Göteborg, så ock i Detroit.

Symbolerna är befläckade. Vad som en gång var den främsta frihetssymbolen har mer och mer börjat se ut som den främsta miljöskurken. Man reser inte längre till framtiden med en oljeslukande V8, den styr bara åt det andra hållet: tillbaka till grottan.

Rock’n’roll levde länge i symbios med bilens frihetssymboler. Chuck Berry utan motormetaforer är nästan otänkbar. Springsteen likaså.

Självaste Neil Young – besjungare av Montezuma, Pocahontas, ångloken och "Old Ways" – har fyllt sin kvot.

Med handskfacket fyllt av frihetsdrömmar lämnade han uppväxtens Kanada, satte han sig bakom ratten och anslöt sig i mitten av 1960-talet till den sista guldruschen västerut. Kärran var en risig likbil, varken mer eller mindre. Resan mytologiserades i "Long May You Run".

I låten "Thrasher" bränner han sitt "credit card for fuel".

När han 1982, inspirerad av Kraftwerk, gjorde synt-LP:n "Trans" där han tycktes förkasta sitt förflutna och nästan från början till slut sjöng med elektroniskt förvrängd röst genom en vocoder var han ambivalent: omslagsbilden visar ett futuristiskt stadslandskap med science fiction-fordon, men på andra sidan gatan hoppar en liftare in i ett dollargrin från 1950-talet som kör i den andra färdriktningen.

Ambivalens. Kanske Neil Youngs sanna väsen.

Året därpå gjorde Detroitsonen Bob Seger låten "Making Thunderbirds" där han begrät den döende bilindustrin.

Två år senare skrev engelsmannen Graham Parker låten "Black Lincoln Continental", som låter som en hyllningssång men snart avslöjar sig som något helt annat.

"Shake that cocktail and follow the road

The doors are locked and the windows are closed

There's only one way to the American Dream

They're awaiting your arrival in a big limousine"

Det är inte bara vägens riddare som sitter i en klassisk Lincoln, det kan lika gärna vara de samvetslösa utsugarna.

Ambivalens. Det är inte bara Neil Young som gett ord för den.

Men nu är det dags att, för att citera en platta med Detroitbandet The MC5, "decide whether you’re gonna be the problem or you’re gonna be the solution."

Och Neil Young agerar, snabbt och med tydliga rörelser, på ett vis som på äldre dar blivit typiskt för honom.

Han bygger om sin Lincoln Continental, 1959 års modell, för eldrift. Han kallar den Lincvolt, han kör den mot ostkusten, och han gör ett uppfordrande temaalbum om hela äventyret.

Ja, det är ett snabbjobb och låter som det. Men mycket av charmen finns i just ögonblickligheten, precis som i protestplattan "Living With War". Detta är energisk musik (skämtet dåligt och oavsiktligt), driven av passion som ju faktiskt alltid varit Neil Youngs bästa bränsle (skämtet dåligt men avsiktligt). Rent musikaliskt är det okonstlat –han verkar göra det som omedelbart faller honom in, när han inte ger sig tid att reflektera över arrangemang och instrumentsättning.

Detta är ögonblicksmusik, men låtarna är i många fall väldigt inspirerade.

Soundet domineras av Youngs gälla sångröst (så välhållen den är!) och av hans febriga, överstyrda gitarr. När han larmar som bäst och som mest intuitivt påminner plattan om den härdsmälta till rockalbum som blev till 1981 års bitvis oemotståndliga "Reactor".

Vissa låtar är förvisso mer eftertänksamma. Som countrytonade "2Light A Candle", där han gör något vettigt av klyschan om hur vi ska tända ljuset istället för att förbanna mörkret. Och "Just Singing A Song" där han, med en nykterhet som inte alltid varit självklar för honom, sjunger att man inte förändrar världen bara genom att sjunga en sång.

Men vilken sång det är: maffig, monumental; ljudväggen har stora revor, men refrängen är omöjlig att plocka ner. Ja, detta kan vara en "Like A Hurricane" för 2000-talet.

Och så har vi min personliga favorit: den undersköna "Off the Road", en grann sak som kanske tagit sitt avstamp i "Look Out For My Love" från 1978 års album "Comes A Time" men snart smyger iväg i en helt egen färdriktning.

Bästa spår: Off the Road