Det har gått drygt två och ett halvt år sedan Timbuktus ”En high 5 & 1 falafel”, en skiva jag då sammanfattade som ett ”mellanalbum på väg till något annat”. På sjunde studioplattan har Jason Diakité delvis också gått vidare. Måns Asplund, huvudarkitekt i skapandet av Timbuktus patenterade sound, medverkar inte alls. Det största producentansvaret har istället tilldelats Patrik Collén som tillsammans med Peter Webb låg bakom Petters soulinfluerade senaste album.

Motsägelsefullt nog är det inte Collén utan Timbuktus gamla parhäst Chords som har signerat det retrostompiga soulpopnumret ”Allt grönt”. Andra som medverkar är norska producenterna Tommy Tee och Nasty Kutt, Oskar Linnros, Damn och lokala soulhoppet Albin Gromer.

Musikaliskt är ”Sagolandet” en positiv nystart, men den största skillnaden är textinnehållet och tonfallet. Timbuktu har under hela sin karriär varvat samhällskritik från vänster med självreflekterande vardagsbetraktelser.

Tidigare har tankarna kring personliga tillkortakommanden ofta varit av praktisk natur, disträ glömska exempelvis. På ”Sagolandet” blottar han sig på mycket djupare plan.

Öppningsspåret ”Allsång på gränsen” utgår från styvpappans bortgång 1994 och oförmågan att hantera känslorna, det dåliga samvetet och konsekvenserna av det.

De personliga dubierna återkommer flera gånger. Flåsigt klubbiga ”Dödsdansen” ser först ut att handla om en dekadent utekväll. Men efter fyra minuter vet jag inte om det egentligen också är en reflektion över det egna artisteriet och hiphopgenren som helhet.

”Sagoland” är en melankolisk, närmast lite uppgiven, historia om att leva sin dröm i ett hamsterhjul. ”Står mellan vagnarna, på väg någonstans / jag hittar inte ut från mitt sagoland”.

Emellanåt infinner sig också en känsla av vilsenhet och oförmåga att helt klippa trygga band till en tid – och kanske också ett jag – som varit.

P3-vänliga Oskar Linnros-samarbetet ”Resten av ditt liv” tar ansats för en kärleksförklaring men utvecklas till hat riktat mot en före detta som svikit. Låten är argare än alla politiska brev Jason Diakité skrivit under åren. Att han vågar uttrycka starka känslor istället för att föra en sansad diskussion känns i sammanhanget väldigt befriande.

Bästa spår: Sagoland