Sedan genomslaget 2003 med radioplågan "Running Out of Gaz" har smålandsmalmöiten Pauline Kamusewu legat relativt lågt med den egna karriären. Även om hon aldrig försvunnit ur det kollektiva medvetandet anser hon uppenbarligen själv att hon har hållit tillräckligt låg profil för att på uppföljaren återanvända "Running Out of Gaz" från debutalbumet.

Det är svårt att förstå hur hon och skivbolaget har tänkt där.

Bortsett från den blundern är skivan en positiv vidareutveckling av den stompigt souliga pop som genomsyrade debuten. Låtmaterialet är bättre, hitfaktorn hög och som sångerska har Pauline blivit säkrare och mindre yvig.

I studion har Johan "Jones" Wetterberg och Michel Zitron rört sig bort från gitarriffen mot en mer organisk ljudbild som enkelt och förmodligen effektfullt kan förflyttas till en stor stadsfestivalscen.

Tanken är god men tyvärr har de, liksom så många andra före dem, valt en allt för säker och präktig medelväg för att helt göra en av Sveriges absolut främsta soulröster rättvisa.

Bästa spår: Don’t Leave