PUNCH BROTHERS. Mandolinvirtuosen Chris Thile filade sina racerfingrar som ledare för Nickel Creek, ett progressivt bluegrassband som han bildade när han var sju.

Progressive bluegrass? Ja, det låter som en paradox – att spela bluegrass är väl bara ett litet snäpp mindre reaktionärt än att bygga ett samhälle baserat på idéer från Familjen Flinta? – men det finns en liten scen för det där, och under 00-talet var Nickel Creek scenens härskare.

Med Punch Brothers, supergruppen han satte samman 2007, tog han omedelbart musiken bortom bluegrass. Den traditionstrogna sättningen – mandolin, banjo, fiol, gitarr, ståbas – ger fortfarande soundet och förutsättningarna för samspelet, men stränginstrumenten är trots allt bara verktyg. En tekniskt driven hantverkare med tillräckligt nyfikna öron och ett kreativt sjätte sinne kan åstadkomma ungefär vad som helst.

Gruppens debutalbum kretsade kring en lång svit i fyra satser, ”The Blind Leading the Blind”, där kvintetten lät som en klassisk kammar­ensemble som agerade med jazzens rytmiska elasticitet och fria utbyte av improviserade tjänster. Magnifikt.

Musiken på bandets nya, tredje album är mer poporienterad och lutar inte riktigt lika mycket mot Chris Thile. Fiolspelande Gabe Witcher har alltid funkat som Thiles rappa sparringpartner, men nu knuffas även Noam Pikelny fram – i ”New York City” rör sig hans banjofingrar snabbare än tungan hos en sydstatskarismatiker i religiös extas. Musikerna är skickliga nog för att ställas ut på Natur­historiska museet, men deras ärende är faktiskt aldrig någonsin uppvisning. De spelar musik och, mer nu än någonsin, de framför låtar.

Två av dem har skrivits ihop med Josh Ritter, men det är inte alldeles enkelt att gissa vilka – mest Ritter hör jag i ”No Concern of Yours”, där hans inblandning är noll. Däremot kan förstås fansen identifiera plattans Radioheadcover. Punch Brothers har valt ”Kid A”, titelspåret från albumet som år 2000 skrämde iväg den redan skeptiska mainstreampubliken. Bluegrassmusikerna återskapar den elektroniskt kylslagna effektmusiken nästan till punkt och pricka, men ger den en klangfärg som ändå ställer musiken på ända.

I andra spår av experimentell karaktär hamnar Punch Brothers i närheten av kärva minimalister som Steve Reich, men de gör också regelrätta poplåtar som blivit mer humoristiska med åren.

Mest catchy är ”This Girl”, utformad som en bön till Gud där sångaren efter några pinsamma artighetsfraser klämmer ur sig sitt ärende: ”If you would tell her it’s your will for us to be together, I will never bother you again.”

Bästa spår: Movement And Location