Det är alltid spännande att höra artisters fantasi löpa amok och uppleva hur bananer korsas med skruvmejslar och väderleksrapporter. Somligt fungerar, annat gör det inte och att försöka förklara exakt varför en viss vansinnesmix blivit lyckad kan bli en tripp in i en återvändsgränd.

Inför ett verkligt lustfyllt experimentutbrott är det dock bara att ge sig. Prylfs debut, till exempel.

Gruppen plockar fram välkända jazzstandards och hoppar över kanten med dem, utan fallskärmar. I ”Autumn Leaves” ställs en cool, luftig och jazzdoftande stil med glittrande vibrafon mot elgitarrinsprutad kaospunk. Bronislaw Kapers ”Invitation” får en liknande gnuggning, innan det är dags för ”Lullaby of Birdland” som går igång på låg växel och smyger fram i swingtofflor, lite brasilianskt tillbakalutat. Stråkar blandar sig i och mot slutet sväller produktionen till en jättestor maräng, utan att tappa grundkänslan.

”Body and Soul” pryds av korta explosiva ryck à la Zappa. Den ombytliga ”All of Me” får ett bluesigt riff mitt i, har nyswing-feeling en stund och gästas av en metal-gitarr. "My Funny Valentine" är en speldosa med kulsprutetrumma i.

Hur mycket av originallåtarna bevaras? Jag är inte säker på att svaret är så viktigt, men det är avgjort spänningen mellan de gamla berömda sångerna och Prylfs uppkäftiga, oförutsägbara och energisprakande hantering som får igång en. Vilket knappast ”Kind of Green” skulle ha lyckats lika bra med ifall albumet bara hade innehållit nyskriven musik.

Spelskickliga Prylf – sång, gitarr, vibrafon, bas och trummor – har grepp om olika musikstilar och återkopplar här och där till originalmelodierna under sina utsvävningar. Den som bär originallåtarnas tonslingor och ord genom skärseldarna är givetvis sångerskan, Linnea Henriksson, och hon betyder oerhört mycket för resultatet. Förutom att vara en bra sångare i allmänhet - i lyriska ballader liksom under tryck - har Linnea Henriksson den nödvändiga attackviljan och djärvheten. Plattans ögonbrynshöjare är hennes långa scatsolo på den ganska välbevarade ”Somewhere Over the Rainbow”, ett solo som inte står Ella Fitzgeralds långt efter i ren ljuduppfinningsförmåga och som utvecklas till ett härligt svammelsurium med extas-topping.

Bästa spår: Somewhere Over the Rainbow