Hur ser styrka ut? Och hur låter den?

Den har svällande biceps och triceps och multiceps och är så bastant att jorden skakar när den drar fram. Den låter som om den druckit högoktanig bensin till frukost.

Sådan är bilden. Men eftersom verkligheten inte är ett dataspel eller ett klotterplank på dagis så ljuger den. De verkligt starka visar sin styrka i behärskningen.

De verkligt starka är sådana som Gaby and the Guns: fyra Malmömusiker som spelar pop i flugviktsklassen, lätt på handen och nästan undflyende i sin smidiga rörlighet, men som i ämnesval inte väjer för det svåra.

Musikerna tassar fram, spelar aldrig när de inte absolut måste, men med varje insats berättar de att de tror benhårt på vad de gör. Musiken är egentligen aldrig det minsta skör, den är precisionsstärkt på alla kritiska punkter.

Gaby Ryd fraserar coolt blått, likt en ung och tonsäker Monica Zetterlund, självmedvetet och med ett nonchalant trots mot den svenska indiepopens beige konventioner. Gaby and the Guns spelar bossa eller vals, doowop eller vispop, de tar in trumpet eller munspel, men med undantag för en metaforklump som fått den olycksaliga titeln ”Visa om vinden” är texterna samtida.

Kanske är de bara ett gäng halvt om halvt seriekopplade sångtexter baserade på en brusten relation. Den otypiskt uppgivna ”Allt du vill ha”, som lånat beatet från David Bowies ”Five Years”, är en reflektion över kvarlåtenskapen från ett kraschat förhållande.

Men utfallet blir ett annat. Ut kommer en samling låtar om att ta risker och om att utan hänsyn till tyngdlagarna våga tro på att drömmar kan slå in, helt enkelt eftersom varje dröm har sitt ursprung i en smula av verklighet och av drömmarens erfarenheter. Dröm och risk hör ihop.

Låten ”Mun & hjärta” är en konfrontation med bitterhet och svärta, men den handlar om att våga möta fiendens fula tryne och avväpna honom med ett skratt eller med vanlig robust självkännedom: jag är inte rädd för dig, för jag känner mig själv. Gaby låter stolt, men inte särskilt stöddig – bara de svaga stöddar sig.

Än mer avväpnande är den dödsföraktande romantiken i "Änglarna”, där sångerskan visserligen noterar att änglarna gråter i kör men med sitt mest lättsinniga tonfall berättar att det skiter hon högaktningsfullt i. De kommenterande manskörerna är precis på rätt sida ironigränsen.

Bästa spår: Änglarna