Under de senaste åren har den australiska elektroniska musikscenen blomstrat.

Efter att ha släppt ep:s sedan 2007 gav electrohouseduon Bag Raiders från Sydney under 2010 ifrån sig sin första fullängdare, innehållande bland annat den humoristiskt oemotståndliga ”Snake Charmer”.

Under det gångna året utvecklades också indie-/electronicaparet Flight Facilities, från samma stad, från remixduo till låtproducenter med premiärsingeln ”Crave You”.

Däremellan har italoinspirerade remixer signerade konstellationer som Sneaky Sound System, Miami Horror, Midnight Juggernauts och Pnau avlöst varandra.

Platsen längst fram i ledet har dock sedan länge tillhört Melbourne-trion Cut Copy. Deras debut ”Bright Like Neon Love” kom 2004 och följdes av ypperliga ”In Ghost Colours” fyra år senare.

Känslan som förmedlas i albumnamnen ligger inte långt ifrån soundet i deras discoglänsande electropop, som gärna står med en fot i indiepopen och den andra i dansmusiken; deras låtar sprakar ofta såväl i neonlysande kärlekspirrighet som i färger mer mystiska och nedtonade.

När Cut Copy släpper sin tredje fullängdare är de fortfarande samma Cut Copy. Men ju mer man lyssnar upptäcker man att kryddningen är rätt så rejält förändrad.

Medan ”In Ghost Colours” var enhetligt inriktad på starka popslingor (”Hearts On Fire”, ”Out There On The Ice”, ”Lights & Music”) spretar ”Zonoscope” betydligt mer i sin låtorientering. Första singeln ”Take Me Over” beskrevs av bandet redan vid släppet som ett av skivans ”mer poppiga ögonblick”, och snart inser man att det i princip bara att inledningsspåret ”Need You Know” som gör den sällskap i den beskrivningen.

Jämte popögonblicken får istället postpunken mer plats. I den taktfasta ”Pharaohs & Pyramids” fungerar kombinationen av mollackord och ljusa electronicaslingor bra (speciellt har den ett stick som är helt förtjusande), men i många låtar krockar stilarna helt.

Lyssna gärna på ”Blink And You’ll Miss A Revolution” och hjälp mig förstå varför i hela världen Dan Whitford har börjat sjunga som Harry McVeigh i White Lies?

Det är i ”Take Me Over”, i den medi­tativa ”Where I’m Going” och i det episka, femton minuter långa sista spåret ”Sun God” som jag hittar mina höjdpunkter. Men i framtiden lär jag antagligen minnas dem bättre som enskilda spår i en bra spellista, än som delar av albumet ”Zonoscope”.

Bästa spår: Sun God