Att förändra och utveckla är inte gjort på en fjärdedelsnot. Om nu en artist inte vill fortsätta att spela samma musik under hela karriären, så har han/hon en delikat uppgift framför sig. Publiken älskar det man slog igenom med. Hur letar man sig då fram till något annat som kan bli lika hållbart och personligt?

Basisten Avishai Cohen gjorde succé för runt fem år sedan med sin unika musik, sammanlödd av jazz, klassiska influenser och Mellanösterns folkmusik. Uttrycksfullt, laddat, melodistarkt, virtuost. En ny väg öppnad för jazzen.

2009 kom sångskivan "Aurora" och här sprider sig Cohen över ett ännu större område. Spåret "About a Tree" inleds med piano inspirerat av romantisk klassisk musik och sedan kommer ordlös sång av "la di da"-typ. Titellåten är en mera typisk, het Cohen-instrumentalare, medan man hör ekon av franska impressionister som Ravel och Debussy i det lugna pianostycket "Staav".

Fullmatade och snabba "Ani aff" har både körsång, blåsarriff som ligger någonstans mellan traditionellt storband och Earth Wind & Fire och en kort stump från den sorgligt underutnyttjade oud-spelaren Amos Hoffman. Avslutande "Tres hermanicas eran" är en traditionell ladino-sång, som Cohen själv sjunger med sin milda röst, nu renare än på "Aurora". Sånglektioner eller lite elektronisk tonhöjdsfixning i studion?

Det känns som om Avishai Cohen på den sångpräglade "Seven Seas" söker sig åt tre-fyra håll samtidigt. Många musiker medverkar och det spräckliga resultatet ligger långt ifrån den koncentrerade lyskraften på ett album som "Continuo".

Jag har fortfarande stor respekt för Cohens musikalitet, kapacitet och vilja att gå vidare. Och nya plattan är jämfört med allt annat i skivfloden värd tre postryttare. Men ställd mot bara Avishai Cohens egna, tidigare album skulle den max förtjäna en tvåa.

Bästa spår: Seven Seas