Varje avslut kan också vara en ny början, säger klichén.

Gustaf Kjellvander har gjort slut både med en flickvän och med London – eller om det var de som gjorde slut med honom. Nu är han tillbaka i Malmö, han har en delvis ny uppsättning medmusiker i The Fine Arts Showcase och han har en åtminstone delvis ny uppsättning nojor att bearbeta.

Alltihop sammanfattas i denna hjärtknipande samling låtar – romantiska och rättframt uppriktiga på samma gång – där han inte drar sig för att lägga fram alla sina drömmar, tillkortakommanden och självmotsägelser till allmän beskådan.

En spridd uppfattning säger att det alltid är män och kvinnor med akustiska gitarrer på magen som yttrar de mest insiktsfulla och naket självutlämnande orden. Den tycks utesluta att en lättnynnad och smart exploaterad refräng kan ha något djupare än ett na-na-na att förmedla.

Om detta album kunde öppna munnen skulle det hånle åt den där vanföreställningen.

"The Teenage Order" låter i förstone som Teenage Fanclub på sitt mest solskensrusiga humör, men med en relief av tolvsträngad elgitarr och blomstrande vokalharmonier bara förstärks den uppgivna känslan av punkterade drömmar som är sångens egentliga berättelse.

"For Those Who Dream With Open Eyes" är mer molande, men där tar Kjellvander till det ultimata effektsökartricket: inför sista versen höjer han ett tonsteg, och riskerar förstås att uppfattas som banal.

Dumdristigt? Jag tror inte det. Transponeringen tvingar honom att ta i lite extra, intensiteten höjs, och för dem som verkligen vill lyssna riktas ljuset mot de drastiska metaforer som sätter låtens existentiella ångest på sin spets:

"And call it postcards from the womb/

Transmissions from a man-made tomb"

En titel som "You Knew I Was Trouble From the Start" skvallrar om en artist som vill kokettera med sin charmiga bångstyrighet – en romantisk konstnärskliché, förstås. Men oftast gräver Kjellvander djupare än så, och mest känns han faktiskt när han inte ansträngt sig för att hitta de klatschiga formuleringarna. "London My Town" är en bitterljuv avskedskyss till en stad och ett äventyr som lovade mer än någon kunde hålla.

Formuleringarna är enkla, specifika och öppna om vartannat. Man läser mellan raderna och hör mellan fraserna; här finns en knappt antydd ton som säger att det var inte bara illusionen om London som gick sönder.

Men man hör mer än så: man hör ett popband och en låtsmed som kan berätta en historia, som lägger tyngden och tonvikten på de rätta ställena, som rockar och smeker och bryter ihop just när effekten blir som mest varaktig.

Bästa spår: Friday On My Knees

Lyssna också på:

Sebadoh: Harmacy (1996)

David & The Citizens: Until the Sadness Is Gone (2003)

The Folk Implosion: The New Folk Implosion (2003)