"West of Eden ger oss det bästa inom samtida folk", skrev Irish music magazine. När ett svenskt band, som specialiserat sig på folkrock rotad på de brittiska öarna, får det omdömet från Irland är det nog en god idé att lystra till.

Nu behövs förstås inga övertygande ord från någon recensent (trodde aldrig jag skulle skriva just det) för att kvaliteterna hos de här göteborgarna ska skina klart för vem som helst. West of Eden bär fram förtjusande, melodidrypande sånger av makarna Martin och Jenny Schaub och levererar dem omväxlande som akustiska, fiolfodrade folknummer och som fullskaliga, kreativa folkrockproduktioner öppna för sådant som enstaka U2-ekon (i "Shellcast Bay"). Och bandet är såpass hemma i den brittiska och irländska folkrock-stilen att åtminstone denne normaldumme svenske lyssnare skulle kunna tro på att musikerna aldrig har trampat svensk asfalt.

Nu är förstås stiltrogenheten inget självändamål. Musiken på "Travelogue" håller verkligen, lika mycket så texterna, som fylls med ortsnamn från öriket i väster. Här sätts stämningar och berättas olika sammanhållna historier, om nedlagda varv som blivit som kyrkogårdar, om att ha sin älskade långt utom räckhåll och om att ungdomens längtan bort kan ge ett kallt uppvaknande.

Det mest förföriska på plattan är dock "Jimmy’s Van", en sång som ångar av livsglädje och som sjunger att ifall man får resa runt på Irland och spela sin musik för människor, så betyder gager och sömn ingenting.

Alltihop skulle ändå vara som en påve utan Vatikan, om inte Jenny Schaubs sångröst fanns där, fullt närvarande och djupt personlig. Enkelt uttryckt matchar hon de kända brittiska folksångerskorna i känsla och uttryck, lika lätt som hon krusar till vissa toner, i förbifarten och på det där sättet som bara den som verkligen har den här musiken i ryggraden kan göra.

Bästa spår: Jimmy’s Van