Med sin egen kvartett lirar den norske tenoristen en attackjazz med delvis
samma output och stil som Kamikaze. En jazzfusionvariant med rocktyngd, där
alla i bandet vräker ur sig snabba snåriga teman unisont, även trummisen.
Låtarna är hopskruvande av flera bitar/teman och får mer nerv och
oberäknelighet än mycket annan fusion. Mer mothårs än medhårs, liksom, och
därför också mera underhållande och engagerande.
För att beskriva Neset, som även spelar sopransax, behöver man inte inte dra
in den där landsmannen på G eller norska havsvikar. Det räcker med att
försöka föreställa sig att han vore amerikan eller fransman. Går inte.
Soundet är klart skandinaviskt och Marius Neset drar sig inte för att ibland
förstora sin fylliga klang med effektboxar. Samtidigt är han tekniskt driven
som de vassaste unga amerikanerna i Michael Breckers tofflor.
Slutprodukten blir en originell, storslagen och just explosiv stil; ett
saxofonspel som skulle kunna kännas direkt överväldigande om där inte fanns
den där elasticiteten och det oberäkneliga draget. Norrmannen har en viktig
dimension till i sin starka lyriska sida, vackra ballader är lika mycket
hans bakgård som attackjazzen.
Keyboardisten Ivo Neame och kontrabasisten Jasper Holby hade förstås bärande
roller i den virtuosa musiken. Men allra mest profilerade sig den svenske
trumslagaren Anton Eger, en Kamikazebroder, lika uppfinningsrik och
kraftfull han. Det perfekta "Elvin Jones-bollplanket" för
bandledaren. Sista ordinarie låten, som länge var en affär för bara de
bägge, blev också något extra. Ett otypiskt Neset-upplägg, där han själv
började med bluesigt funkigt pruttande, uppbackad av Eger, och sedan lät det
hela växa och bli allt tyngre tills det slut bara återstod att trampa på
oktavpedalen och dubblera sig själv nere i basregistret. Mycket fräckt.