Kanske är det dronten i dikten som lånats till titeln som gör det, hur som helst tänker jag mycket på Lewis Caroll när jag läser Boel Hackmans biografi över Harriet Löwenhjelm. Den Löwenhjelm som träder fram är, trots familjefamnens välmenande förtryck och sin tidiga död i tuberkulos, mer Alice i Underlandet än Edith Södergran.

Löwenhjelm föddes 1887 i Helsingborg, och dog bara 31 år gammal i stora sekelskiftessjukan efter flera års vård på ett av Sveriges två privata sanatorier, Romanäs. Hackman gör dock ett gott försök, även om det inte lyckas fullt ut, att undvika tuberkulos­romantiken som så mycket präglar mytbildningen kring exempelvis Edith Södergran. Fokus ligger istället på uppväxten och fantasilekarna med brodern Crispin, relationerna till väninnorna, familjen och framförallt konsten. Biografin är tematiskt snarare än strikt kronologiskt organiserad, där kapitlen ”Livets teater”, ”Konstnären och författaren” och ”Jaget och rollerna” är intressantast då de tydligast tar ställning för Löwenhjelm som självständig, reflekterande konstnär.

Varför måste ett sådant ställnings­tagande ens göras? Ja, det har nog mindre att göra med Löwenhjelms ambitioner (det är tydligt att hon i hela sitt liv ser sig själv som konstnär och författare mer än något annat, trots att framgången dröjer tills efter hennes död) och mer med karaktären av hennes diktning och konstnärskap.

Vid första anblicken är hennes dikter kitschiga nonsensdikter, antingen glättiga eller sentimentala, smyckade med märkliga ting likt litterära kuriosa­kabinett. Nästan alltid är det tal om rolldiktning, ofta med manliga röster, något som går tillbaka ända till barndomens fantasiland Klondike och dikterna Harriet och Crispin skrev i dess invånares namn i tidningen ”Midnattssolens Land”. Men Hackman visar hur det är alltför enkelt och förminskande att avfärda Löwenhjelms repertoar som muntra tillfällighetsdikter ämnade att roa de närmaste. Rolldiktningen framstår snarare som en medveten poetik, en strategi att sätta människan och de eviga spörsmålen i fokus snarare än den personliga upplevelsen.

Slutligen drar sig Hackman inte för att beskriva Löwenhjelms mindre sympatiska sidor – snarstuckenheten, den provocerande adelssnobbismen – även om hon ibland hemfaller åt diffusa generaliseringar om Löwenhjelms ”känsliga själ”. Den känsliga själen var troligen en naturlig följd av en skyddad adlig uppväxt och en tidig dödsdom mer än något annat.

Känslig eller ej, Harriet Löwenhjelm är en fräsch författare och person: kaxig, rolig och glad i vapen, likvax och homunklar. Men troligen har Hackman rätt när hon påstår att det framförallt är människor i övre medelåldern ”som får något ljust i blicken” när Löwenhjelms namn nämns.

För mig är hon en i princip ny bekantskap, men en bekantskap jag är glad att ha fått göra. Späckad som den är med Löwenhjelms dikter (jag misstänker att det är nästan hela hennes produktion som återges), dagboks­anteckningar och teckningar kan man nästan läsa Hackmans bok som en grundligt kommenterad verkantologi. Som introduktion till ett bortglömt författarskap fungerar den alltså alldeles utmärkt. Frågan är väl bara, som med alla dylika, hur många inte redan frälsta som faktiskt kommer att hitta till den.

Amanda Svensson
författare