Facebooks sekretesspolicy innehåller 5 741 ord.
Vilket är att jämföra med sajtens första policy 2005 som innehöll 1 004 ord, eller med Twitters, Myspace och Flickrs sekretesspolicydokument som alla tre sammanlagt kommer upp i 3 877 ord, eller med hela det här tidningsuppslaget som innehåller ungefär 2 000.
Vilket också är att ställa i relation till de vetenskapliga rön som säger att en genomsnittlig läsare tar sig framåt i en text med en hastighet av ungefär två ord i sekunden. Vilket betyder att det tar 2 870 och en halv sekund att ta sig igenom sekretesspolicyn. Vilket motsvarar 47.8 minuter. Vilket förvisso är en tid som kan förbättras avsevärt om man använder någon av de tekniker som företag som exempelvis QuickEye Speed Reading säljer och som lovar läshastigheter på upp till 10 ord i sekunden.
Vilket å andra sidan ska ställas mot att textmassan enbart finns tillgänglig på engelska. Vilket får förmodas försämra läshastigheten för ganska många av Facebooks en halv miljard användare. Vilket också ska ställas i relation till textmassans oredigerade, juridiskt snåriga och stilistiskt stelbenta ogenomtränglighet. Vilket ytterligare förvärras av innehållets formella obestämdhet. Vilket kan exemplifieras med att uttrycket ”we may” (som i ”we may retain the details” eller ”we may collect information”) förekommer hela 31 gånger i policyn.
Vilket gör Facebook till mer av en ”Brave New World” än ett befarat ”1984”. Vilket åtminstone kan vara en förklaring till att bara en bråkdel av en halv miljard människor överhuvudtaget har någon aning om vad som gäller för allt det personliga och privata material de dagligen laddar upp på Facebooks servrar.
Vilket är lite oroväckande.
Patrik Svensson
medarbetare på kulturredaktionen