Denna höst kommer ingen att kunna undgå att det är fyrtio år sedan
Woodstockfestivalen. Om ett par veckor går Ang Lees nya storfilm upp,
”Taking Woodstock”, en filmatisering av Elliot Tibers bok med samma titel,
om hur festivalen kom till stånd och en ung mans uppvaknande tack vare den.
Boken är samtidigt på väg ut på svenska. Den Oscarbelönade konsertfilmen
återges i en förlängd version, nästan lika lång som själva festivalen.
Dessutom kommer en drös med skivor.
Med musik, peace, love and understanding och droger närde festivalen drömmarna
om en bättre värld. Och allt var ju möjligt – bara några månader tidigare
hade Armstrong klivit omkring på månen.
Europa hade haft sin 68-rörelse. För USA var det också en omvälvande tid. En
president och en presidentkandidat hade mördats, liksom
medborgarrättsledaren Martin Luther King. Landet skakades av
rasmotsättningar och Vietnamkriget ifrågasattes allt mer.
I oroliga tider finns ett behov av något att enas kring, en riktning att
blicka framåt i tillsammans, och många sökte rådvillt efter svar – eller den
rätta frågan att ställa.
Woodstockfestivalen kan ses som klimax för en större samhällsrörelse som
startade långt tidigare och bara sökte sitt emblem.
Musikfestivaler var vanliga, ofta drivna av en progressiv vilja till
samhällsförändring.
I mitten av sextiotalet hade författaren Ken Kesey och hippiekollektivet Merry
Pranksters kuskat runt på västkusten i sin tokmålade buss på jakt efter den
ultimata trippen, kollektiva LSD-upplevelser till musik av ”husbandet”
Grateful Dead. Deras uppseendeväckande livsföring fick allt fler anhängare.
En hippierörelse växte fram. Som Tom Wolfe skriver i reportageboken Trippen:
”Tusentals ungdomar drog in i San Francisco för att leva ett liv med LSD och
psykedeliska prylar.”
Och så småningom inte bara där, kunde man tillägga. Tripper och förlösande
musik var 1969 inte längre en ”pryl” för ett fåtal. Droger hade blivit så
utbrett att det i högtalarsystemet på Woodstockfestivalen av omsorg varnades
för de dåliga varianter som cirkulerade. ”Men om ni känner för att
experimentera, ta bara en halv tablett.”
Protesten och livsstilen hade blivit folklig.
Inte bara hippies utan en hel antikrigsgeneration ville bort från Mad
Men-konformismen, kvävande konvenans och könskonservatism. Förra
generationens värderingar var inte längre giltiga. Att odla hår och röka
marijuana och lustfyllt hänge sig åt sexuella revolutionen lockade mer än
att leva ett förlamande förortsliv som det gestaltades i Richard Yates roman
Revolutionary Road.
Det är i det här ljuset man måste se festivalen. Den är en milstolpe mer som
en happening än som musikalisk höjdpunkt. Att den fått sådan betydelse beror
bland annat på att det var första gången en ungdomsrörelse fick massiv
medial uppmärksamhet. Alla stora tidningar, radiostationer och nyhetsbyråer
var där, och festivalen televiserades.
Men festivalen hölls inte i Woodstock utan på en åker utanför Bethel, någon
timmes väg bort i Catskill Mountains. Den var aldrig ens avsedd att hållas i
Woodstock, utan i Wallkill. Men med bara en månad kvar ändrade
Wallkill-borna sig, av rädsla för att få hippies och droghandlare hängande
runt i stan.
Att festivalen med kort varsel hamnade i Bethel berodde på att Elliot Tiber
hade tillstånd att årligen arrangera en musikfestival och en vän, bonden Max
Yasgur, som gillade musik och kunde tänka sig att upplåta mark.
Namnet fick festivalen efter de fyra arrangörernas företag, Woodstock
Ventures.
Idealismen till trots, festivalen var ett gigantiskt, affärsmässigt
arrangemang. Den föregicks av nio månaders planering. Två av arrangörerna
var affärsmän med Ivy League-examen. Festivalstaben färdades i Porsche,
Corvette och helikopter, och understöddes av hundratals frivilligarbetare.
Pengar var aldrig ett problem – två miljoner dollar hade dragits in från
sponsorer.
Redan flera veckor innan var tusentals människor på plats, campade på Yasgurs
åker och drev omkring i Bethel. Och visst blev det en makalös fest, trots
hällregn, trängsel och brist på mat. Men inte med förväntade femtio tusen i
publiken utan med en halv miljon som dansade och drogade, älskade och
lyssnade på musik i tre dygn. En miljon beräknas aldrig ha kommit fram
därför att vägarna var igenkorkade.
Ser man konsertfilmen i dag kan man lätt förstå vilken makalös tillställning
det var, full av energi och livsbejakelse.
Festivalen har inlemmats i den amerikanska mytologin. Blivit en symbol för de
amerikanska kärnvärdena frihet, misstro mot auktoriteter och övertygelsen om
att kunna förändra. Yes we can.
Men Bethel är glömt.
I stället är det Woodstock som blivit synonym med festivalen, och som gör vad
den kan för att leva upp till det. Få andra orter är så förknippade med
musik och en samhällsomdanande era.
Det bedövande vackra Catskill Mountains, ett par timmars bilfärd norrut från
New York, är klassisk underhållningsmark. Bergen var för förra generationens
komiker vad Second City i Chicago är för dagens. Här sommarjobbade bland
andra Woody Allen, Mel Brooks, Danny Kaye och dramatikern Neil Simon vid de
judiska och socialistiska semesterbyarna som alla höll sig med egen teater.
Detta är av tradition New York-bornas rekreationsområde. Efter 11/9 har
huspriserna och nybyggnationen stigit raketartat, som följd av utflyttningen
från Manhattan.
Området har alltid varit en frizon för oliktänkare, konstnärer och dropouts.
Här kan man leva eremitliv och ändå ha Manhattan på bekvämt avstånd.
För några år sedan bodde jag i trakten för att skriva klart en roman. Förra
året var jag tillbaka för att göra ett reportage.
Över huvudgatan Tinker Street ligger rökelsedoften tung. Gatan kantas av
affärer som kränger drömfångare, månadsstenar, sammetsplanscher med
solnedgångar och batikmönstrade tröjor med Jimi Hendrix och John Lennon på.
Det enda som saknas är, talande nog, en skivaffär.
Slår man sig ner på en uteservering får man på kort tid se representanter för
Amerikas alla subkulturer baserade på musik eller motorer. En färggrann
gatans karneval.
Allt försiggår som om orten verkligen hade något med festivalen att göra. Till
och med en rest av upprorsandan är på plats, i dämpad, ironisk ton. På en
offentlig skylt av det slag som vanligtvis informerar om historiska
tilldragelser eller sevärdheter står: ”On this site stood a local market
bankrupted by the monopolistic, make-it-cheaper-in-China, anti-union bic box
store where you shop.”
En späd, sliten man med tovigt skägg cyklar fram till oss på en trehjuling.
”Jag är freak. Det är vad allt handlar om här, att vara freak. Inte pengar,
inte politik, inte makt, utan att vara sig själv.”
Han poserar vant framför kameran.
”Jag är konstnär. Den där har jag målat.”
Han pekar på en blå sten på marken. Därefter på några batikmönstrade tröjor
utanför en affär.
”Dem också. Jag designar kläder. Jag bor hos mina vänner som har affären. Dave
är folkie, hans fru punkie och jag freak. Det går bra.”
Han pratar snabbt, har svar tillhands på alla frågor.
Avslutningsvis frågar jag vad han heter.
”Ricochet 419.”
”Vadå?”
”Det kallar alla mig. Kolla in min MySpace-sida.”
Förmodligen är han den som bäst personifierar dagens Woodstock, som handlar om
image och marknadsföring av en livsstil som aldrig går ur tiden. ”Woodstock”
finns inte längre, eller snarare: Det existerar i en 00-talsversion.
Runt om i bergen har de som ännu identifierar sig som hippies, trots att de
numera tillhör en övre medelklass med karriär på Manhattan, låtit bygga
vräkiga poolvillor. De bär Jerry Garcia-slips till kostymen medan de blir
stenade och maxar hifi-anläggningen med Grateful Dead.
På trappan till Woodstock Community Center sitter Dave och Kat. Redan på
avstånd ropar Kat:
”Känner du energin? Känner du stämningen?”
Dave är folkmusiker. Kat poet och låtskrivare. Båda i sextioårsåldern. De har
lyckats bevara sin oskuldsfullhet från the summer of love genom åren. Det är
helt naturligt att Dave betraktar världen genom ljusblåa glasögon.
De byter några ord med alla som kommer och går. Centret är viktigt för
traktens musiker och konstnärer.
”Här får de mat och kläder”, säger Kat. ”Vi arrangerar konserter för att dra
in pengar till verksamheten.”
”Vi kallar det för The Family”, säger Dave om huset.
Stället behövs. Utslagningen är hög, arbetstillfällena få och drogerna en
dagligvara.
Två hus bort ligger legendariska Colony Café, där det fortfarande är konsert
varje kväll. Det var här Bob Dylan och The Band gjorde sin första spelning
tillsammans. Janis Joplin och Jimi Hendrix var flitiga här, ja alla stora
har gigat på Colony Café.
Dave berättar drömmande. Mest entusiastisk är han över att Phil Lesh, basisten
i Grateful Dead, synts till i stan för någon vecka sedan. Och David Bowie,
som har ett hus på andra sidan berget.
Myterna och legenderna hålls vid liv i ett tappert försök att upprätthålla
Woodstock som ett musikcentrum som ännu har betydelse. Musiken är magneten,
men inte längre som en progressiv samhällsförändrande kraft utan för att
konservera en epok.
Innan vi skiljs åt delar Kat ut en kram och ett visdomsord. Det hade lika
gärna kunnat vara en devis för Woodstockfestivalen.
”Världen är stor och vacker och fin om vi alla hjälper varandra. That’s what
it’s all about.”
Torbjörn Flygt, författare