Fredag och öl med Köpenhamnsbekanta. En ganska fantastisk utekväll. Men under
brunchen dagen därpå, en omelett på Vesterbro, läste en dansk kamrat högt ur
en klichébehängd tidningsartikel om svensk älgjakt i Berlingske Tidende. Det
visade sig att texten handlade mindre om älgar och mer om Systembolaget, det
svenska ordet lagom, och förbudssamhället. Dansken skrattade och själv
stämde jag besviket in i den retsamma rolighetskören.
Öresund kan framstå som en kvarleva från Hansatiden – ett hav i miniatyr som
gemensam länk. Men vi har ju trots allt kommit så långt att Köpenhamn lockar
turister med Turning Torso, Danmark räddar svensk ungdom ur arbetslösheten
och Hyllie bygger hus åt danskarna. Jag minns dessutom att jag en
eftermiddag under sensommaren hjälpte jag en dansk dam med rollator att
hitta till schampoavdelningen på Hennes & Mauritz.
Kanske var det då, när jag slängde mig med danska artighetsfraser bland
hårprodukterna på Gustav Adolfs torg, som jag kände att det var dags att ta
det här med integrationsprocessen till en ny nivå. Jag anmälde mig till en
danskurs i lindy hop. I Köpenhamn.
Under de månader som gått har jag noterat att den fysiska gränsen mellan
Sverige och Danmark suddats ut. Jag har knappast sett en enda tulltjänsteman
på Öresundstågen och resan tar inte längre tid än att åka från förort till
city i Stockholm. På dansgolvet pratar man så lite att nationaliteten inte
heller spelar någon större roll.
Det som sticker ut är medierapporteringen. Här framstår danskarnas och
svenskarnas syn på varandra fortfarande som hämtade ur von Triers femton år
gamla tv-serie ”Riget”. Där Ernst Hugo Järegårds överläkare på danska
Rigshospitalet förkroppsligar den omöjligt seriöse svensken medan de danska
läkarna trallar ikapp som björnen Baloo.
För ett tag sedan plockade jag upp den danska gratistidningen Citadel, där
danska poetry slam-artisten Louise Cain i ett ironiskt reportage letar efter
danskheten och partylivet i Malmö – utan att finna mer än regn och tomma
gator. Samma vecka uttalar sig den svenska pr-vd:n Anna Holm i en
nyhetsartikel i Sydsvenskan om flexibla danskar och konflikträdda svenskar.
I Sverige präglas danskdebatten, som Åsa Sandell beskriver det i en krönika i
Helsingborgs Dagblad, av att det danska hygget inte är så hyggeligt längre
när det infiltrerats av rasistiska Dansk Folkeparti-tankar. När Politiken
rapporterade om Sverige tidigare i höst handlade det om Sverigedemokraterna.
Som bevis på att svenskarna inte är så präktiga trots allt.
Lena Sundströms hyllade bok ”Världens lyckligaste folk”, som undersöker hur
Sverige ska göra för att inte gå samma utlänningspolitiska öde till mötes
som Danmark, innehåller utöver det relevanta resonemanget en hel del
tröttsamma poänger. När hon beskriver Köpenhamns restaurangkultur äter hon
endast stek med pommes eller kebabtallrik på Nørrebro. Hon envisas med att
skriva Jä varje gång en dansk intervjuperson säger Ja.
Det är som om varken svenska eller danska medier kommit över Järegårds
doktorsgestalt.
Som om den utsuddade ekonomiska gränsen mellan länderna har gjort det ännu
viktigare att markera de kulturella skillnaderna.
De upprymdhetskänslor som följde med att vara en främling som integrerar sig i
Köpenhamn höll i sig i några veckor. Sedan började utmaningen. Det svåra med
att vara främling är att det alltid är främlingen som måste bjuda till. Jag
har märkt att det inte räcker att bjuda upp till dans. Om jag inte vill gå
ensam på Köpenhamns gator måste jag samla mod, gå fram, fråga om jag får
följa med. Det kan vara nog så svårt på mitt eget modersmål – och som svensk
kan man, till skillnad från andra utlänningar, inte skylla på att medierna
motarbetar en.
Öldrickningen, den som följdes av omelett på Vesterbro, var mitt eget påflugna
verk. Hur kul och uppsluppet det än blev med Tuborg på fredagen – när
Danmark och Sverige kom på tal började vi jämföra och generalisera: svenskar
går på Systembolaget och följer regler, danskar gillar öl och porno.
Kanske var det av bekvämlighet som vi drog upp snacket om skillnader som en
förväntad joker ur rockärmen. Eller så är det en diskussion som bara måste
klaras av.
Men så här långt kan mitt integrationsförsök bara liknas vid att åka hiss. Upp
i himlen när jag känner gemenskap. Obehagligt snabbt utför när någon jag
var kompis med förra veckan glömt att jag finns.
Eller börjar prata om Systembolaget.
Julia Svensson