Länge leve Möllevången! Eller är Möllevången som vi känner det snart förbi?
Hur som helst. Redan innan Citytunnelstationen vid Triangeln har satt sista
spiken i kistan för småbutikerna har konstnärerna tagit sitt pick och pack
och dragit – från torget mot periferin.
Det är inget konstigt med det: kulturverksamheter och så kallat kreativa
industrier är alltid de första att inta orörda och ur affärssynpunkt
oattraktiva områden. Som i fallet Malmö just nu handlar om de halvt nedlagda
gamla industriområdena sydost om stadskärnan.
På Industrigatan i Norra Sorgenfri i Malmö ligger sedan länge
gallerikollektivet Addo. Designduon Apocalypse flyttade in i gamla
korvskinnsfabriken Tripasin i våras och vid Hydromacken på Nobelvägen delar
Cirkulationscentralen ett rött tegelhus med tre andra konstverksamheter. I
den gamla spinnerifabriken på Bragegatan i Södra Sofielund har ett helt
konstkluster vuxit fram sedan 2005 – bland annat Lilith Performance studio,
Skånes konstförening, Malmö Art Academy Gallery och Gallery Elastic.
Generellt är det när kulturverksamheterna väl etablerat sig som den
oattraktiva platsens status höjs och andra mer kommersiella aktörer vill
flytta dit. Näringslivet i USA och Tyskland har länge använt sig av tricket
och i Sverige börjar företagen fatta grejen – att deras verksamheter får
högre attraktionskraft om de hyser ett hippt konstgalleri för en billig
peng. Bragegatan är ett exempel: här hyr alla lokaler av fastighetsbolaget
Svenska hus. Liliths hyra subventioneras medan Gambro, som placerat sin nya
dialysavdelning just här, betalar desto mer.
Situationen är paradoxal: den som flyttar till en ”orörd” plats gräver
tveklöst den råa industrikaraktärens grav. Man kan inte både äta kakan och
ha den kvar. Ett områdes popularitet bland konstnärer medför i slutänden
alltid att de ideella kulturverksamheterna, pionjärerna, skuffas bort. Till
förmån för en välavlönad kultursektor med sofistikerad smak – som bidrar med
tillväxt och lockar ännu fler av samma sort. Ett fenomen som Richard Florida
populariserade i boken ”Den kreativa klassens framväxt”(2006). Pionjärerna
tvingas i stället flytta till nästa oexploaterade ställe. Där de förmodligen
inte heller får vara i fred.
Där gentrifieringsresåren dras åt kring en stad byts ruffigheten ut mot
turistisk pittoreskhet. Vi har redan sett hur alternativa New York-bor
lämnat Manhattan för Brooklyn och Queens. Hur Prenzlauer Berg i Berlin blev
chict och undergroundkulturen drog till Friedrichshain. Hur hela Paris snart
ser ut som i filmen om Amelie från Montmartre.
På lilla Möllevången händer samma sak men i mindre skala. Vi bara väntar på
att Starbucks ska konkurrera ut Vet ni klackning!-butiken på hörnet vid
Smedjegatan. Galleri Signal har svårt att få verksamheten att gå ihop och
Mazettihusets speciella karaktär gick förlorad i renoveringen på grund av
alla bygg- och brandregler. Dessa fabrikslokaler, där unga konstintresserade
ordnade klubb på 90-talet, är i dag så välmålade och dyra att nästan bara
kommunen själv har råd att vistas i dem. Medelklassifieringen gör att
städerna planeras sönder, blir tråkiga och likformiga. Detta är den synliga
effekten av gentrifieringen – den som syns på ytan.
Men vad gentrifieringen också kommer att medföra i Malmö är att barriären
mellan Rosengård och centrum suddas ut när bandet av industriområden
förtätas – Emilstorp, Norra Sorgenfri och Södra Sofielund. För Malmös
stadskärna måste oundvikligen växa när det kommer 5 000 nya invånare per år
till nästan inga lediga bostäder.
Fascinationen över bortglömda industriområden i ruffigt tegel har övergått i
besatthet. Att Jan Jörnmarks bok ”Öde platser” blev en sådan succé att han i
augusti kommer med en uppföljare är bara ett exempel på att den som uppnått
ett visst ekonomiskt och kulturellt välstånd börjar förakta allt som är
blankt och välordnat – inklusive kafétäta gamla arbetarklassområden som
Söder i Stockholm. Som om alla bostadsbilagor och fondväggar står folk upp i
halsen börjar man i stället jaga äkthetskänslan, det outforskade. Det fula
blir fint. Rostiga plåtväggar och färg som flagnar. I enlighet med denna
smaknorm vill kommunen bevara den malmöitiska industrikaraktären när Norra
Sorgenfri långsamt görs om.
Gott så, problemet är inte kommunens planer. Med tanke på konstnärstätheten är
det ganska förutsägbart att det är just Norra Sorgenfri som Malmö stad
tänker omvandla till den nya kreativa stadsdel som det i dagsläget finns
behov av.
Problemet är snarare att kulturverksamheterna i Malmö inte har, som kollegorna
i Berlin och New York, nya oexploaterade platser att ta i anspråk när
ateljén blivit för dyr (för det kommer den att bli – Cirkulationscentralen
har redan problem med hyreshöjningar vid Nobelvägen).
Utanför industriområdena börjar höghusen och villorna, sedan kommer slätten.
Precis som Lund på 90-talet, då kulturlivet inte fick plats och flyttade
till Malmö, riskerar nu även Malmö att bli för litet.
Man ska inte måla fan på väggen – processen tar lång tid. I Sverige är det
fortfarande ganska nytt att ge sig ut bland gamla fabriker för att titta på
konst. Men det går redan nu att spekulera i vart kultureldsjälarna ska ta
vägen när Malmös industrilokaler blivit för dyra och ligger mitt i smeten.
Ett alternativ är att upprepa vad konstnärerna gjorde under gröna vågen. I
orter som Landskrona, Teckomatorp och Lövestad är husen billiga och
verkligheten både osminkad och äkta.
Stadsplaneraren kan också slå två flugor i en smäll. Gentrifieringen är de
utskällda höghusområdenas chans till revansch.
Kreativa konstnärer kan bli den hippa räddningen för en nergången
miljonprogramskvart, och den billiga hyresrätten tillflyktsort för
konstnären som vill stanna i stan. För det tar faktiskt bara tio minuter på
cykel till Rosengård.
JULIA SVENSSON
medarbetare på kulturredaktionen