Efter att ha läst de första sidorna i Sara Beischers debutroman om åldringsvården tänker jag på allvar: Om jag någonsin blir dement och inkontinent, snälla, bara skjut mig. Tusen gånger hellre det än en tillvaro reducerad till ett nummer på ett vårdhem, ett ”det” snarare än jag, ett lallande ångestpaket, en klase hemmorojder med dusch- och vändschema.

Men så småningom lugnar jag mig. Genom nittonåriga vårdbiträdet Moas ögon börjar jag se ett äldreboende där både ”kunder”, personal och relationerna mellan dem får alltfler dimensioner.

Jo, de kallas så, de gamla: ”Kunder”. I svallet efter Carema-skandalen kan ”Jag ska egentligen inte jobba här” läsas som svidande kritik av en äldreomsorg effektiviserad och ekonomiserad in absurdum. Personalen hinner inte sitta ner och prata en stund med de döende, hinner inte följa reglerna med risk för olyckor och anmälningar, hinner inte utföra sina arbetsuppgifter nöjaktigt med mindre än att de offrar raster och ledig tid. Driften till medmänsklighet får anställda med gott hjärta att tänja sina gränser på ett sätt som arbetsgivaren förstås utnyttjar, medvetet eller omedvetet. ”Hinner inte, hinner inte, hinner inte” blinkar som ett larm genom texten.

Men Beischers bok är mer än enbart en rapport från en låglönearbetsplats i tjugoförsta seklet där skurhinken kompletteras med blöjor, liftar, draglakan och vinstmaximering. Hon har skrivit en roman som jag trots den råa realismen – nej, tack vare den – skulle vilja kalla ljuvlig.

Utan att tappa balansen och falla ner i ömkan eller lyteskomik gestaltar hon de tragikomiska lägen som uppstår när människor går i barndom. Inte en enda av karaktärerna i hennes bok är schematisk eller platt. De vecklar ut sig som blommor – de gamla, personalen på hemmet och Moa som hämmas av en magnifikt självcentrerad tonårsosäkerhet samtidigt som hon tänker bli skådespelare egentligen, förstås.

Men vad är viktigast, en reklamfilmsaudition eller en gammal människas hjärta? Mot slutet, i en tillspetsad situation, gör Moas eget hjärta Det Rätta. Det är så typiskt: De som väljer att prioritera andra i stället för att satsa på sig själva är låglönekvinnorna i omsorgen medan männen som äger företag som Carema aldrig varit i närheten av vare sig gammelmansbajs eller självuppoffring.

Men vem blir jag om jag slutar vara medmänniska?

Det är den outtalade fråga texten ställer. Om medmänsklighet blivit ett skitjobb som någon måste göra, närmare bestämt de understa i samhället eftersom de översta struntar blankt i nästan – okej, låt oss få det gjort. Det finns stolthet och värdighet i det, att få det gjort med kärlek, och kanske fungerar den stoltheten och värdigheten bättre vid löneförhandlingsbordet än attityden: ”Jag struntar i alla utom mig själv, vadå, det gör ju alla.”