”Du gör inga abstrakta kalkyleringar i etisk filosofi när du ser ett spädbarn
misshandlas"” skriver Jeffrey Burton Russell i ”The Prince of Darkness.
Radical Evil and the Power of Good”. Russell diskuterar ondska, inte
barnläkare, men jag menar att hans resonemang går att applicera också på det
etiskt och juridiskt komplicerade fallet med barnläkaren som i måndags
åtalades för dråp på en liten flicka. Den åtalade läkaren var ansvarig för
vården på Linnéa, ett spädbarn som föddes i vecka 25, alltså nästan fyra
månader för tidigt. Flickan vägde bara 850 gram, hade svåra hjärnskador och
vårdades i respirator. En undersökning dagarna innan flickans död visade att
hon knappt hade någon frisk hjärnvävnad kvar. Det här handlar alltså om ett
barn som inte hade några som helst möjligheter att överleva.
Lördagen den 20 september 2008 beslutades i samråd med föräldrarna att
respiratorn skulle stängas av. Om flickan inte klarade av att andas utan
hjälp från respiratorn skulle hon dö. Den nu åtalade läkaren väljer att
komma till sin arbetsplats, Astrid Lindgrens barnsjukhus, trots att hon
egentligen är ledig, och tillsammans med föräldrarna inväntar hon Linnéas
död. Fem timmar efter att respiratorn slagits ifrån dör flickan. Vid
obduktionen tre veckor senare konstaterades höga doser av narkosmedlet
Pentotal. Läkaren misstänks alltså för att ha påskyndat flickans död genom
höga doser narkosmedel. Hon nekar till att medvetet ha förgiftat den lilla
flickan, och Per-Arne Lönnqvist, professor i barnanestesi, menar att det kan
finnas naturliga förklaringar till den höga koncentrationen av tiopental som
är den verksamma substansen i Pentotal.
Det är alltså inte klarlagt huruvida läkaren injicerade tiopental eller inte:
men låt oss lämna det verkliga fallet och i stället före en principiell
diskussion. Ponera att en läkare ger ett dödsjukt spädbarn - där
dödsprocessen är oväntat lång och svår - en dödande injektion. De sannolikt
upprivna föräldrarna och läkaren ser tillsammans barnets lidande. Kanske är
det inte läge för ”abstrakta kalkyleringar” i den situationen. Johan
Frostegård, professor i medicin, skriver på Newsmill att läkaretik inte kan
baseras enbart på rationalitet. Han framhåller känslornas och intuitionens
betydelse i medicinsk praxis: rationella argument och abstraktioner räcker
inte alltid.
Två principer är i konflikt med varandra här: principen att rädda liv och
ickeskadeprincipen. För barnet är hoppet ute –dess liv går inte att rädda.
Alltså faller principen att rädda liv. Ickeskadeprincipen innebär att inte
medvetet orsaka skada och lidande. Man kan också tänka sig att
ickeskadeprincipen handlar om att lindra lidande, att inte bidra till
förlängt lidande. Läkaren förkortar flickans lidande genom att påskynda
döden. Barnet dör efter fem timmars kamp istället för efter kanske åtta,
kanske femton timmars kamp. Det befrias alltså från några timmars fruktlös
kamp.
Jag har svårt att se det moraliskt förkastliga i läkarens handlande om hon
skulle ha gett injektionen. Juridiskt skulle hon då ha begått ett brott –
den aktiva handlingen att ge en överdos är lika förbjuden som att skjuta en
cancersjuk patient med ett par timmar kvar att leva. Man får inte döda,
eller bidra till någons död, så är det bara. Resonemanget ställer en rad
frågor på sin spets, och den viktigaste frågan är om alla liv är värda att
leva. Vilket värde har ett liv som bara innehåller smärta? Vilket värde har
ett liv som existerar utan kontakt med omvärlden, utan hörsel, syn,
rörelseförmåga? Dagens medicinska möjligheter att förlänga liv med hjälp av
exempelvis respiratorer tvingar oss att ställa svåra frågor. Bör vi förlänga
liv bara för att vi kan?
För tjugo år sedan arbetade jag som vårdbiträde i det som då kallades
långvård, alltså vård av gamla människor, ofta med en eller flera svåra
sjukdomar. Några var mer eller mindre avskurna från omvärlden och befann sig
i ett tillstånd som bara går att beteckna som vegetativt. De matades med
sond, vändes enligt schema för att inte få liggsår, laxerades med jämna
mellanrum för att inte bli förstoppade. De talade inte och rörde sig sällan.
I dessa patienters journaler stod klart och tydligt att inga
livsuppehållande åtgärder skulle sättas in. Sådan var praxis då, och sådan
är praxis nu. Henrik Ahlenius, doktorand i praktisk filosofi med inriktning
på medicinsk etik, skriver i ett inlägg på Newsmill att ”människor dödas i
vården och på goda grunder då ett fortsatt liv är värre än en påskyndad
död”. Att lindra lidande tillhör också läkarens uppgifter – liksom att inte
i onödan förlänga lidande då allt hopp är ute. Att på konstgjord väg hålla
liv i människor som bara är kroppar handlar mer om att tillgodose anhörigas
behov än om att vårda. Det är svårare att rättfärdiga än en överdos
tiopental i syfte att lindra lidande.
Ann Heberlein
doktor i etik