Redan tio år sen? Det känns märkligt, jag minns ju allt så klart fortfarande,
hur jag körde upp till Göteborg för att delta i demonstrationen mot George W
Bush. Hur bra och värdig demonstrationen blev med 30 000 människor genom ett
sommarfagert Göteborg. På kvällen lyssnade jag på Wiehe på klassiska Vågen,
därefter tog jag mig upp till Hvitfeldtska där polisen i en klumpig manöver
ringade in skolan med containrar. Dagen efter stod jag på Götaplatsen i ett
stillsamt samtal med den skånske trubadurikonen samtidigt som en upprörd
talare fördömde ”PLAN Colombia” från talarstolen. Allt var ännu lugnt och
när Wiehe försvann ut till Frölunda för att hälsa på gamle kumpanen Afzelius
döttrar gick jag ned i Berzeliigatan där Ya Bastarörelsen, tillsammans med
andra, tryckte på mot poliskedjorna för att försöka ta sig in på
EU-toppmötet.
Här vänder något. Plötsligt skickar några svartklädda demonstranter iväg
fyrverkerier mot poliserna. I ansiktshöjd. Jag anar vartåt det hela barkar
och drar mig upp mot Götaplatsen igen. En stund senare väller några hundra
svartklädda upp mot Götaplatsen och Avenyn. Det värsta självmålet i den
moderna svenska vänsterns historia tar sin början. En ung man börjar
målmedvetet slå sönder en busskur. Två unga tjejer, Attac-medlemmar, får
jag för mig, skriker åt honom att sluta, som om de redan där anade att det
är deras rörelses död han anteciperar. Han bryr sig inte och när han är klar
skimrar tusentals glasskärvor mot asfalten.
Lämmeltåget av svartklädda huliganer rör sig sedan ned längs Avenyn. Polisen
är på efterkälken och har inte en chans att stoppa förödelsen. Jag är på
första parkett hela tiden, som upprört vittne till den meningslösa attacken
mot Göteborgs hjärta. Är det vänster detta? hinner jag tänka. Vad är
meningen? Det finns naturligtvis ingen. Det är en tom, anarkistisk gest
genomförd som om den vore planerad in i minsta detalj, inte bara ett
självmål utan också ett slags offentligt politiskt självmord. Den värdiga
jättedemonstrationen dagen innan känns som bortblåst. Busskurer,
tobaksaffärer, McDonald’s, hotell och restauranger. Allt ska slås sönder,
verkar det som.
Vilka var de då som gjorde det?
Pasolini var inte i Göteborg den här dagen men han såg det ändå, långt
tidigare, redan 1968: ”... det syns på er att ni är pappas pojkar, den fina
rasen ljuger aldrig, samma elaka blick, ni var rädda, osäkra, desperata –
bra – men visste också att uppträda som översittare, och vara hotfulla och
självsäkra: de småborgerliga företrädena, mina vänner. När ni slogs med
polisen igår nere på Valle Giulia så höll jag på poliserna!...”
Har vänstern lärt sig något av det hela? Inte mycket, verkar det som. För två
år sedan när den stora demonstrationen mot Israel ägde rum i Malmö, hade
”svarta blocket” sin givna plats i tåget, trots att alla närvarande visste
hur det skulle sluta. Kanske är det som med Black Army och dess gelikar inom
fotbollens värld, att man av feghet inte vågar röra våldets apologeter.
Jag vet inte, känner bara att Pasolini hjälpte mig att förstå vad det var som
egentligen ägde rum inför mina ögon på Avenyn.
Fredrik Ekelund
författare