I våras utkom Juli Zehs roman "Fritt fall" på svenska. På ytan en
kriminalroman, men i kött och blod något helt annat.
Den kan läsas som en separationshistoria, om två obrottsliga vänner som ändå
bryts isär. På så vis är den kraftfull. Natten efter läsning drömde jag
oerhört levande om min bäste vän som omkom i en olycka när vi var tolv;
vaknade ledsen och ensam.
Men "Fritt fall" kan också läsas som en berättelse om brott och straff och
rätt och fel. Eller kanske som en skildring av vad en pappa kan vara beredd
att göra för sitt barn.
Dessutom är den ett vetenskapsteoretiskt experiment i romanens form, ett slags
litterär uppvisning. För ingen recensent som tar sig an Juli Zehs böcker
tycks kunna göra det utan att stanna vid frågan om hennes intelligens.
Hon skriver så förbannat smart.
Ändå finns alltid en förhoppning om att mer ska komma, på resan fram till
Nobelpriset 2052. Juli Zeh blir därmed någon sorts motsvarighet till Zadie
Smith: En kvinna som har hunnit bli lite över trettio och som har producerat
några fantastiska romaner – men utan att uttömma löftet om sig själv. De är
båda så etablerade man kan vara, och ändå på något vis "the next big thing".
Juli Zeh tycks vara bra på att inte bry sig om det där. Hon betraktar inte ens
sitt författarskap som ett jobb.
– Att skriva böcker är inte ett jobb. Att gå till ett kontor på morgonen och
komma hem med gastrit på kvällen, det är ett jobb. Om du inte tappar de där
tio timmarna varje dag på ett kontor, så ska du märka att dagen i själva
verket är lång.
I lördags, för en vecka sedan, skrev Juli Zeh de sista orden i sin
doktorsavhandling i juridik. Flera av delstudierna är hämtade från det forna
Jugoslavien. Men ämnet är inte folkrätt ("det är för tråkigt i teorin och
för sorgligt i praktiken") utan i stället internationell rätt. Frågor om vem
som stiftar lagar efter krig, hur samhällen får sina former genom insända
"höga representanter", som Carl Bildt under hans tid på Balkan.
– Sådana personers makt är i princip ogranskad. De ska bygga en demokrati, men
kan agera som kung eller diktator. De utfärdar i princip lagarna själva. Och
de kan inte hållas juridiskt ansvariga.
Hade Juli Zeh behövt ha ett vanligare yrke än författarens hade hon blivit
domare, det säger hon utan att tveka.
– För frihetens skull. Domare i Tyskland är fria. De kan inte sägas upp. De
har ingen chef.
Så var det det här med rätt och fel också. Det skulle nog också ha bidragit
till yrkesvalet, åtminstone av hennes litterära tematik att döma. Juli Zehs
romaner uppehåller sig ganska konsekvent vid det här. Hennes i Tyskland nyss
utkomna "Corpus Delicti" handlar om en framtid där det har blivit brottsligt
att inte sköta om sin kropp.
– Den är född ur ilska. Staten fokuserar på människornas fysik, inte deras
sinnen. Det är en tendens, med hälsohets, med biometriska pass. Det freakar
ut mig. Jag vill vara ensam om mina tatueringar. Jag vill inte att samhället
ska få tag i min kropp.
Inte ens om staten vill dig väl?
– Haha, det finns kanske en konsensus om rätt och fel just nu, men rätt och
fel tenderar att förändras.
Och det är vad du skriver om.
– Ja, eller snarare frågan om hur vi kan veta varifrån svaren kommer. Vi sa
adjö till Gud. Han var expert på ämnet. Rätt och fel var hans huvudsakliga
uppdrag. Nu har han fått sparken, men vi är ändå kvar här på kontoret.
Som vi måste sköta kollektivt?
– Nej, som vi bör försöka stänga. Vi måste klara livet själva! I dag sitter vi
i ett slags konstruerad kollektivism där var och en säger "jag är förlorad,
jag är desorienterad, världen är så svår, det finns för mycket information,
jag är en sån liten stackare, jag saknar instrument för att bestämma och
analysera"... Vi närmar oss upplysningens sista steg där det egna ansvaret
slutligen ska börja räcka. Alla som försöker fatta beslut för hela
mänskligheten, åt mänskligheten, brukar döda några miljoner människor på
vägen. Vi måste sluta tänka att en kollektiv själ finns. För det är fiktion.
Juli Zeh bor i Brandenburg utanför Berlin med sin man och några hästar. En av
dem har nyligen sparkat av hennes högra ringfinger. Hon fick opereras,
komplikationer tillstötte och hon blev kvar på sjukhuset. Det gav henne tid
att skriva på nästa bok.
Det är rätt och fel igen, sant och falskt igen.
– Varför dödar folk? Hur dödar de? Min berättelse handlar om en väldigt normal
kvinna som bestämmer att hon ska döda någon. Jag såg en notis om det här i
en engelsk tidning. Hon försökte köpa en mördare, annonserade ungefär "jag
behöver någon för ett svårt och speciellt uppdrag". För hur anlitar man en
mördare? Det vet folk normalt sett inte. En dag knackade polisen på och grep
henne. För hon var redan brottslig. Hon var redo i sitt huvud.
Detta är nu ännu bara ett manusutkast. Färdigställande, utgivning och
översättning – svenska läsare lär får vänta till 2015.
– Om jag inte hamnar på sjukhus igen! Bryt mitt ben här och nu, då har du den
på sex månader. Haha.
Under intervjun ringer Juli Zehs mobil. Det är Frank Steinmeier, Tysklands
socialdemokratiske utrikesminister, som hör av sig.
Juli Zeh trycker bort samtalet.
– Det där kommer att ta en stund. De behöver idéer. De behöver så mycket.
Vad kan du bidra med?
– Jag deltar ju i den politiska debatten i Tyskland så gott jag kan. Och jag
kan bidra med en del idéer kanske. Men problemet med de tyska
socialdemokraterna är deras starka tradition. Försöken att omfatta andra än
bara "arbetare och fack" ledde till splittring. Mm. Det är lätt att vara
samhällsvetargeni. Alla kan vara det. Haha.
Till skillnad från fysiksnillena i "Fritt fall".
– Ja. Jag fick göra en del research. Jag är nog inte mer intresserad av
"multiversumteorin" eller idén om en parallell värld än någon annan.
Det finns en fysiker med ditt efternamn med i boken. Vem är det?
– Han finns! Jag upptäckte honom när jag läste på, i en fotnot. "Denna teori
har försvarats av Zeh", och så ett årtal. Jag tog det nästan som ett litet
tecken.
Juli Zeh ska pröva någonting nytt i sommar. Först några veckor i
inspelningsstudio med ett popband, och sedan turné under hösten. Lite ska
hon sjunga, men mest skriva och läsa.
– Det började med att jag läste på scen med dem en gång. Försökande, snarare
än tänkande eller planerande. Och det var motsatsen till ensamhet. Det är
förmodligen därför jag är så sugen på att arbeta vidare med dem, på att resa
runt i en buss med några stiliga män som har fastnat i nittiotalet, både med
sin musik och med sin livsstil. Det är ett bra koncept.
Nittiotalet, hur då?
– Jo, folk gjorde saker utan att försöka vara bra. Man fick vara löjlig och
barnslig, man fick uttrycka sig för att det är roligt att göra det. Uttryck
gick före skicklighet. Det var nästan så att du inte fick veta hur man
spelade om du ville ingå i ett bra band. Var du för duktig var du inte
intressant.
Allra sist under den alldeles för korta del av Juli Zehs dygn i Köpenhamn som
Sydsvenskan får disponera ber jag henne om en historia, en berättelse, något
som skildrar hennes författaridentitet. Något som förklarar varför hon är
där hon är, gör det hon gör.
– Ah, sådana historier finns inte! Folk hittar på dem! Åh, jag är en känd
författare, det är bäst jag går hem och skapar en anekdot som jag kan
berätta för varenda journalist.
Så du har ingen sådan historia?
– Hur kan det finnas en historia? Jag var sju! Berättelsen är: Jag tog upp
pennan, och sedan började jag använda den.