Race Horse Companys "Petit Mal " är en rå, fysisk show med wrestlinginslag som
utlöser gapskratt och stående ovationer hos publiken. Under Compagnie Non
Novas P P P hörs bara något enstaka fnitter från publiken. Och när
föreställningen är slut reflekterar vi alla en stund i tystnad, innan
applåderna bryter ut och växer.
Vad är det i föreställningarna som utlöser så olika reaktioner? Man kan kalla
det estetik, eller kanske energi: i den finska föreställningen slåss man,
utmanar varandra och imponerar på publiken till ett soundtrack där Bob Dylan
återkommer. Phillippe Ménards stillsamma isföreställning ackompanjeras av
oroande musik som förstärker känslan av hot: från taket hänger hundratals
isklot som kommer att smälta och ramla ner under föreställningen.
Själv sitter han tyst på ett isblock när föreställningen börjar och det är
inte förrän det första klotet faller och krossas mot golvet som publikens
sorl upphör, och vi lägger märke till att Ménard över huvud taget är där.
Men jag tror också att reaktionerna bör förstås i ljuset av vårt
förhållande till maskulinitet. Den finska föreställningen utgör en provkarta
på maskulint beteende som vi är inskolade i att uppfatta som oproblematisk
underhållning. Vi i publiken skrattar åt grabbarnas uppgörelser med
varandra, imponeras av deras kontroll över trampoliner och kinesiska pålar,
och accepterar direkt att de har rätt till vår uppmärksamhet.
Föreställningen är förstås en lek med maskuliniteten; ändå är det först när
artisterna klär ut sig och spexar som gapskratten kommer. När pålartisten
Petri Tuominen i ett till synes seriöst nummer plötsligt låtsas tappa
kontrollen och faller handlöst mot marken uppfattar vi det som ett
obehagligt ögonblick av svaghet. Och då är det ingen som vare sig skrattar
eller applåderar.
Ménards konster kräver samma mod som de finska artisternas, samma skicklighet,
och samma övervinnelse av rädslor och svagheter. Men det centrala i hans
projekt är det omöjliga i att arbeta med, och kontrollera, is.
Erfarenheterna av ett liv där allting förändras och förgås, och där
kontrollen bara är en illusion, är i högsta grad allmängiltiga. Men inför
bristen på kontroll väcks vårt obehag.
Isen bränner Phillippe Ménards nakna hud, men det är inte macho på samma sätt
som om han hade jonglerat med knivar. Det är fakirkonster som kräver
inlevelse - medan de finska artisterna låter publiken frossa i deras
utlevelser. Och när isen faller sönder i Ménards händer, blir
underhållningen till poesi.