När männen blev till tomtar

”Men han är ju en gubbe”, sa mitt sällskap konstaterande, som om det räckte. Vi pratade vidare om Håkan Juholts klavertramp, politiska slalomåkande och kryptiska uttalanden. Så skakade hon på huvudet, tog en klunk vin och upprepade den 49-årige partiledarens grundproblem:

”Han är en gubbe. Med mustasch.”

Det här är inte en text där jag kommer att hävda att feminismen tog några sjumilasteg under 2011. Genusdebatten förblev fastlåst i ett skyttegravskrig, jämställdhetsministern vägrade fortfarande kalla sig feminist, inga politiska reformer förändrade på ett betydande sätt förhållandet mellan könen.

Men. I backspegeln kommer vi se tillbaka på 2011 som året då mannen blev tomte. Det skedde något avgörande med mannens position i offentligheten. Det var som om ett skynke drogs undan, eller snarare en fallucka öppnades och lämnade honom sprattlande i tomma intet.

Juholt är förstås själva definitionen av tomtighet. Ledaren för socialdemokratin, det stora maktpartiet, reducerades på några få månader till rikspajas, av Per T Ohlsson jämförd med Fleksnes och George Costanza. Men han är inte ensam; det är som om respektlösheten har spridit sig som ett gift genom den manliga makt­eliten. Juholt själv avfärdade Thomas Bodström som en ”medioker deckarförfattare”, medan hans egen sidekick Tommy Waidelich tidigt blev ett skämt med sitt ständiga tal om ”missmatchning”.

Lika illa är det utanför socialdemokratin. Hos kristdemokraterna fick den tragikomiska tuppfäktningen mellan Göran Hägglund och Mats Odell en ny och bisarr dimension när Marcus Birro kastade sig in i ringen – för att några timmar senare dra sig ur, utskrattad av hela folket och dessutom snart sparkad från TV4. För sverigedemokraterna blev William Petzäll (ännu) en pinsam historia, medan det krävdes en oändlig och smärtsam process för att få vänsterpartiets Lars Ohly att lämna skeppet.

Moderaterna dras också med sina tomtar. Det främsta exemplet är Carl Bildt, vars avgång nu krävs på flera håll efter den fällande domen mot de svenska journalisterna i Etiopien. Ett återkommande inslag i kritiken är utrikesministerns arrogans, som har gjort honom till en politisk teflonpanna, immun mot kladdiga skandaler. Men denna gång misslyckas översitteriet med att inge vördnad. I stället uppfattas det stroppiga poserandet som ... löjligt.

Någonting har hänt med vår respekt för den manlige ledaren. Vi tror inte på honom längre, i stället skrattar vi åt honom, pekar finger, nystar upp hans lögner, gräver i hans förflutna. En barriär raserades redan hösten 2010 när Carl XVI Gustafs försyndelser lades fram i ”Den motvillige monarken”. Det senaste årets händelser har fått farsen att eskalera; nu är även andra clowner indragna – Anders Lettström, Aje Philipson, Mille Markovic – indragna i ett tillsynes ändlöst spektakel av manipulerade bilder, kaffeflickor och handsvettiga lögner.

Det symptomatiska i historien är att ingenting i den är nytt, ryktena har alltid funnits, men medierna har tidigare aldrig kunnat närma sig kungen på det sätt som skedde när TT:s Tomas Bengtsson i maj genomförde den första riktiga intervjun med Sveriges statschef. Samma sak gäller en annan svensk ikon, Ingvar Kamprad, som plötsligt får stå till svars, både för sin skatteplanering och för sitt politiska förflutna. Kejsaren har blivit, om inte naken, så åtminstone lättklädd.

Tittar vi utomlands ser vi man efter man fastna med skägget i brevlådan. Dominique Strauss-Kahn lyckades krångla sig loss från våldtäktsanklagelserna men fick sin karriär förstörd, Julian Assange framstod mer och mer som en självupptagen rättshaverist, Silvio Berlusconi blev en skamfläck för ett helt land, Giorgos Papandreou kom att personifiera det genomruttna grekiska klansamhället, både Nicolas Sarkozy och David Cameron framstår som ihåliga bluffmakare ju närmre eurokrisen kryper deras länder.

Bland världens skurkar detroniserades gubbarna på löpande band: Ben Ali, Mubarak, Kaddafi, Mladic, bin Ladin – listan kan göras lång. Men långt innan de försvann hade de slutat skrämma oss. När Kim Jong-Il dog var vår första reaktion inte rädsla för ett (ännu mer) instabilt och hotfullt Nordkorea utan ... just det. Gud vilken fjant (och kolla grabben!).

I kulturvärlden var det fullt av manliga fiaskon. Björn Ranelids juckdansande i Let’s Dance föranledde ett gräl med Peter Englund som knappast bidrog till att stärka någon av parternas status. Den en gång enormt kreddiga Mustafa­ Can skrev en porrsatir om norska Fremskrittspartiets Siv Jensen och stämplades som sexistisk idiot. Lars von Trier kastades ut från Cannesfestivalen, Ola Lindholm tvingades kissa bakom Råsunda och dömdes för knarkbrott, Ulf Lundell hade jätte­stort skägg och gav ut en ny roman, lika bitter som bisarr.

Naturligtvis är det vitt skilda händelser, men sammantaget framstår mönstret tydligt: vår respekt för den manliga auktoriteten har eroderat så till den grad att hela tyngdpunkten i det offentliga samtalet nu är på väg att förskjutas. Två av höstens stora debatter illustrerar tydligt förändringen. Uppförandet av Scum-manifestet på Turteatern väckte kontrovers, men fick snabbt skrattarna och sympatierna på sin sida när en grupp som ­kallade sig ”moderatmännen” med högröda ansikten protesterade mot uppsättningen. I det Sverige där jag växte upp var moderatmannen den SvD-läsande, bil- och villaägande, golf- och tennisspelande övre medelklassen, samhällets ryggrad. Nu har han blivit synonym med en patetisk kommentarsfältsmobb; talande nog tog partiet snabbt avstånd från nätverket.

I bråket om planerna på en ny Slussen i Stockholm var kompositören Benny Andersson en av frontfigurerna. Han har tidigare hållit en låg profil i samhällsdebatten och borde just därför ha haft en enorm pondus i debatten. I stället blev han, i ett slag, ett skämt. I DN raljerade Bengt Ohlsson sönder honom (”Som ett brev på posten rycker Benny Andersson in med sitt sköna skägg och klämmiga dragspel”), och när alliansens förslag röstades igenom blev Andersson så förnärmad att han krävde att porträttet av honom i Arlandas ankomsthall skulle hängas ner (!).

Den enda kontroversiella man som tycks ha klarat fjolåret med flaggan i topp är (föga oväntat) en skåning från Norge. Visst gjordes det försök att detronisera Karl Ove Knausgård, men han kontrade med att flytta till Ystad, ge ut en gigantisk bok, raka av skägget, klippa av håret och lova att aldrig mer skriva en rad. Sluta när du ligger på topp – där har vi rådet som många män, från Anders Borg till Zlatan Ibrahimovic, gör klokt i att överväga 2012.

Själv tror jag det är säkrast att sätta punkt här. Innan jag blir näste man till rakning.