När mor inte är rar

Visst är mor rar. Det är klart att vi ska fira alla mammor som älskar sina barn, som tröstar och kramar och snyter, som packar gympapåsar och matsäckar, som läser läxor och lär sina barn att cykla, som nattar och lyssnar och skyddar. Mamma. Hon är tryggheten. Hon är självaste ursprunget. En mamma kan man alltid lita på: i hennes famn kan man söka skydd när åskan går, hennes händer smeker lugnande feberheta pannor, hos henne kan man gråta ut när man fått hjärtat krossat. Mamma är själva garanten för att världen inte är helt igenom ond. Det är hon som är godheten. Det är faktiskt hennes uppgift. Att vara god.

När jag ber mina studenter nämna ett exempel på en person de skulle bedöma som ond forsar namnen fram: Hitler, såklart, Stalin, Pol Pot, Ted Bundy, Josef Fritzl, Marc Dutroux. Det finns hur många namn som helst, ett i det närmaste oändligt antal män som gjort sig skyldiga till grymma och onda handlingar. Det är inte lika lätt att komma med exempel på människor som kan betraktas som goda – Martin Luther King, Dalai Lama (tveksamt, tycker jag) och Moder Teresa brukar dyka upp. Och – såklart! – mamma. Det är underbart att så många människor har så goda erfarenheter av mödrar, precis som jag själv. Min mamma är enligt mig en av världens tio godaste människor.

Alla de här goda mammorna väcker ändå några frågor. För det första kan man ju fråga sig varför det är just mamma som tilldelas rollen ”god”. Pappa då? Varför dyker inte han upp i medvetandet när vi funderar över godhet? För det andra måste man fråga hur våra föreställningar om mödrar som just goda påverkar våra tolkningar av kvinnor som inte är bara snälla, kvinnor som misshandlar, kvinnor som är grymma, kvinnor som utsätter barn för sexuella övergrepp. De finns ju också. Enligt Lotta Nilssons studie från 2000 av övergrepp mot barn mellan noll och sex år är förövaren i en tredjedel av fallen en kvinna, oftast barnets biologiska mor. Den nyss påbörjade rättegången mot 23 kvinnor som misstänks för barnporrbrott utmanar också bilden av den goda modern. Kvinnorna som åtalas för innehav av barnpornografi är i åldrarna 38 till 71, är bosatta runtom i Sverige, flera av dem är gifta eller sambos och har både barn och barnbarn. En av dem är till råga på allt anställd som barnledare i Svenska Kyrkan.

De beskrivs, kort sagt, som ”helt vanliga”. Så brukar det vara när mördare, våldtäktsmän och pedofiler blir avslöjade. De brukar beskrivas som just ”helt vanliga”. Det anmärkningsvärda i det här fallet handlar naturligtvis om kön, om att de 23 individerna är kvinnor. Det hela blir liksom ännu otäckare, ännu mer obegripligt. Kvinnor som är grymma mot barn rubbar på något sätt hela världsordningen, föreställningen om världen som en begriplig plats. Män som begår övergrepp gör, sorgligt nog, inte det på samma sätt. Det är otäckt med manliga pedofilringar och nätverk, men det är inte sensationellt, det är inte omskakande, det blir ingen världsnyhet. Kvinnliga pedofiler, däremot, går på tvärs mot alla föreställningar om vad en kvinna är – ömsint, trygg och omhändertagande.

Historikern Eva Österberg skriver i antologin ”Kvinnor och våld” att ”det har varit en seglivad tanke att fysiskt våld som fenomen är starkt genuskodat”. Kvinnor och kvinnlighet ges ofta ett positivt symbolvärde som förknippas med sådant som moderlighet och omsorg medan manlighet förknippas med mindre smickrande egenskaper som våldsamhet och aggressivitet. Manlighet har, menar Österberg, i stor utsträckning formerats utifrån möjligheten eller benägenheten att tillgripa våld, medan kvinnlighet konstruerats kring idéer om att hon är icke-våldsam, undergiven och fredlig.

Föreställningen att våld ligger närmare till hands för män – som om det är en naturlig egenskap – medan kvinnor betraktas som ickevåldsamma till sin natur påverkar givetvis hur våld uppmärksammas och beskrivs. En våldsam kvinna är något av en anomali. En kvinna som är grym mot barn är otänkbar och en kvinna som har pedofila böjelser är så onaturlig att vi inte ser henne.

Experter inom området tror att det finns ett stort mörkertal här. De hävdar att kvinnor i själva verket gör sig skyldiga till mer våld än vad som syns i statistiken, våld som sker i hemmet och förblir fördolt, delvis på grund av omvärldens ovilja att se. Psykologen Anna Motz menar i ”Våldets psykologi” att kvinnors våld borde uppmärksammas mer och skriver att ”en central tes här är att kvinnligt våld ofta ignoreras och förnekas, eftersom det skulle vara alltför hotfullt för traditionella och idealiserade uppfattningar om moderskap och kvinnlighet att acceptera det, i synnerhet mödrars övergrepp”.

Ja, i synnerhet mödrars övergrepp är svåra att acceptera, så svårt att acceptera att vi frestas att låtsas som om de inte finns, mödrarna och mormödrarna som misshandlar och förgriper sig på barn. Och när enstaka fall ändå uppdagas vill vi förtvivlat gärna hitta förklaringar och ursäkter. Vi vill tro att Rosemarie Fritzl var ovetande om att hennes man höll dottern Elizabeth fången i parets källare i 19 långa år och att Marc Dutrouxs hustru bistod honom i kidnappandet av flera små flickor för att hon inte vågade protestera. Vi vill tro att Bobbys mamma deltog i misshandeln och övergreppen på sonen för att hon var rädd för mannen hon levde med. Vi vill tro att de 23 kvinnorna som nu åtalas förleddes av en man, och att de, som de hävdar, tog emot de barnpornografiska bilderna för att de upplevde sig hotade. Det vill vi tro för att alternativet är alltför hemskt.

Vi måste ändå våga se att också kvinnor är förövare, med vett och vilja, på eget initiativ. Bakom varje kvinnlig förövare står inte alltid en man. Ibland är den kvinnliga förövaren bara förövare, inte också offer för en elak och manipulativ man. Det måste vi se, för barnens skull. Mor är inte alltid rar.

Ann Heberlein
doktor i etik