Av någon anledning kunde jag se förbi att jag hade hört allt det där
livsbejakande dravlet förut. Att allting är vackert i världen, även smutsiga
hotell och veneriska sjukdomar, romantiseringen av tonårsflickors smala ben.
Pratet om fantasins obegränsade möjligheter att överkomma alla hinder. Jag
kunde se förbi det banala, därför att det är sant. Världen är enorm. Här
finns fler saker än du nånsin kommer att kunna se och det är smärtsamt. Men
du kan föreställa dig allt. Du kan föreställa dig att du var jag, och hur
det kändes.
Vi bor på en planet med namnet Tellus. Ingen använder namnet Tellus, därför
att det är skrämmande att vår planet bara skulle ha ett namn bland alla
andra planeter med namn i stora rymden. Du kan tänka dig att jorden är
universums mitt trots att universum är oändligt. Du kan logiskt föreställa
dig allt i hela världen utom det faktum att rymden är oändlig. Och ändå kan
du på något vis känna hur oändlighet är.
Du kan tänka dig att det är ungefär som trådlöst internet. Nästan obegränsad
information om saker och ting finns överallt, i varje andetag. Hela världen
i din näsa, miljontals Youtubeklipp med dansande japanska tjejer och
gulliga kattungar och folk som trillar och slår sig.
Här finns broar, hus, flygplan, här finns pyramider. Havsdjupen – det finns
varelser på jorden vi inte vet hur de ser ut. Du kan föreställa dig hur de
ser ut, med blinkande huvuden och taggar på magen. Här finns stora stora
träd som växer upp ur små små frön. Här finns möjligheten att höra någon
annans röst trots att den är tvåtusen mil bort.
Du kan åka tvåtusen mil bort eller låta bli och oavsett vilket kan du berätta
tusen historier. Du kan föreställa dig saker som inte finns. Du kommer ihåg
saker från när du var riktigt riktigt liten. När du sover eller gråter kan
din kropp minnas hur den låg i din mammas mage. När du sover går tid utan
att du märker det, men när du vaknar har du hållit ett kokt ägg i handen,
kluvit det på mitten, åkt till Värmland och inseminerat dig själv.
Du kan se gamla avsnitt av snyftiga tonårsserier och känna att du är sexton
år. Du kan se skräckfilm och vakna mitt i natten av att kackerlackor som är
män som är kackerlackor som är män som försöker döda dig står vid din
fotände.
Du kan sitta i ett litet galleri i en liten stad och dricka kaffe ur plastmugg
och mest bekymra dig över det ena och det andra, och så plötsligt kan hela
världen veckla ut sig framför dig så väldig att du nästan börjar gråta.
Ibland kan den så kallade konsten slå dig som banal. Ibland går den bara rätt
in i hjärtat. När de delar ut små guldklockor som händerna ska pingla med
känns det helt naturligt trots att det en annan dag hade kunnat få dig att
rodna av genans.
För en liten liten stund kan du pingla i klockan och känna att ditt liv är
grandiost.