Inga sladdriga shorts. Inga lankiga linnen. När skalderna Hjalmar Gullberg och Anders Österling begick ett parti badminton i den senares trädgård i Falsterbo var de båda klädda i slips.
Också när Gullberg tog en promenad i tången vid stranden var slipsen med, där dock mest lik en i vinden sträckt vimpel.
Det var mer stil på semesterklädseln förr. Kanske var det också mer stil på litteraturen. Gullbergs versifierade hyllning på Österlings 60-årsdag, en pastisch på jubilarens paradnummer ”Ales stenar”, talar för det: ”Där kusten glider ut i hav och himmel / har Anders köpt ett sommarhus av stenar”.
Det är sådana litteraturhistoriska strandfynd, både strofer och fotografier, som författaren, förläggaren och falsterboiten Daniel Hjort samlat i den underhållande och spirituella lilla volymen ”Poesins udde. Skalder och konstnärer på Falsterbonäset genom hundra år”, just utgiven i Hjalmar Gullberg-sällskapets skriftserie.
Boken är generös nog att inkludera också ett par Näsetallergiska nysningar. I ”En älskares dagbok” gjorde en svartsjuk Sven Lindqvist Falsterbo till ”en symbol för spritdränkt sexualitet, överklassfasoner, oansvarigt parasitliv”. Lindqvist hade själv aldrig varit på orten i fråga, men hans älskade hade berättat om sina Falsterbosomrars umgängesliv och de återgivna interiörerna fyllde honom med en så lågande harm gentemot alla sanddyrkande snobbar att han hade kunnat ”skära dessa vita smokingar i strimlor och riva dessa jävla röda sidendukar i trådar och stoppa alltihop i halsen på dom jävlarna”.
Numera är det väl mest shorts och kepsar också i grosshandlarnas Eden? Jämlikheten skördar ständigt nya segrar, och det kultursidesbaserade klasshatet och självföraktet söker sig nya scenrum. I dag är det snarare det surdegssnaskande Österlen än det groggande Falsterbo man ska förtala.
”Poesins udde” härbärgerar hur som helst i första hand förtjusning och fascination. Daniel Hjort skriver med lätt hand, men kan ändå lägga övertygande tyngd bakom sin flytt av Vilhelm Ekelunds suggestiva dikt ”Sydskånskt kustparti” från Sandhammaren till Falsterbo. Det är kyrkan som är hans avgörande indicium.
”Ur öppning i mörka massor / en skymt av en vit kontur / tar form i dunklet och blir till / en kyrkas rappade mur”.
Som Hjort konstaterar kan Sandhammaren leverera det mesta av diktens scenografi: hav, dyner, flygsand och så vidare, ”men ingen kyrka i strandkanten. På den punkten är Falsterbo unikt”.
Det om inte unika så i vart fall en smula marginella och tillfälliga får på ett trevligt sätt stor plats i skriften: Frans G Bengtsson badar i Ljunghusen tillsammans med Gullberg och litteraturhistorikern Olle Holmberg, och skriver sedan ett litet studentikost versepos, en ”Ljunghusiad”. Anders Österling knåpar ihop en prolog till ett mysteriespel som gemensamt författas av Olle Holmberg och Gullberg och uppförs hemma hos arkitekten och formgivaren Josef Frank på Storgatan i Falsterbo sommaren 1930.
Något senare lär sig Jacques Werup beställa whisky sour och dansa La Bostella med näraliggande aktiviteter på det då bedagade societetshotellet Falsterbohus. Werups dikt illustreras med en underbar reklamaffisch från 1949. ”Nordens Riviera ... Falsterbohus ... Sveriges internationella badort”.
Överhuvudtaget utgör illustrationerna en oväntat givande bonus. Här finns inte bara en rad fina målningar med lokalmotiv och ett antal fascinerande foton (vid sidan av badmintonspelande skalder även en mycket liten Jacques Werup klädd i kortbyxor och kikare, poserande tillsammans med den grånade läkaren och fågelförfattaren Paul Rosenius). Här hittar man också ett av Gullberg fabricerat tecknat vykort där Falsterbostranden sållats med hakkors, en bittert ironisk kommentar till det politiska läget sensommaren 1933.
Hjalmar Gullberg tillbringade en lång rad somrar i Falsterbo, i ett korsvirkeshus med sju almar vid torget. Han ägnade dessa skuggande träd en modernistisk meditation: ”Hela trädgården är ett solur / med almarna som visare”.
Den bästa dikten i boken är ändå Gullbergs klassiska och nästan sönderciterade rapport från näset mellan liv och död:
”Jag bor vid ett rastställe, långsmalt, havsomflutet: / en utsträckt hand av vildros och susande gräs / som öppnar eller knyter sig. Här är slutet / på kartan över landet, ett yttersta näs.”
Falsterbo och Skanör är sammanvuxna med varandra, men av ”Poesins udde” framgår tydligt att litterärt är de siamesiska tvillingarna väsensskilda. Medan Falsterbo med sina metaforvänliga naturtillgångar – sanden och vågorna och vinden – ger upphov till seriös, existentiellt färgad dikt tycks Skanör med sina gatuidyller och gäss framförallt locka fram mer eller mindre ädla, mer eller mindre medvetna, pekoral.
Daniel Hjort har grävt fram ett vackert exempel, ett djupt känt skaldestycke av den lundensiske flanören Karl Krüger-Hansson:
”Det rör sig ett liv i språkenas värld / Som liknar det människan gör på sin färd, / Det skiftar, det tillväxer, avtynar, dör. / Så är du i hågkomst, o, väna Skanör!”
Kan det sägas bättre? Vi får hoppas det.
Per Svensson
medarbetare på kulturredaktionen