Det går ett sus genom publiken när hon kliver in på scenen. Applåderna vill
aldrig ta slut. Hörsalen i Kulturhuset i Stockholm är fylld till
bristningsgränsen.
Joyce Carol Oates verkar besvärad av applåderna och slår ner blicken. Hon
rättar till sin eleganta, löst sittande byxdress. Knäpper de graciösa
händerna i knäet och vippar med sin sandalprydda fot. Jag har inte varit så
nervös inför ett framträdande sedan jag såg David Bowie på Ullevi 1983. Tänk
om hon inte är lika bra som sina böcker. Jag stirrar fascinerad på hennes
händer och har huvudet fullt av pinsamma frågor. Varför är hon så smal?
Hinner hon äta eller skriver hon dygnet runt? Jag hoppas att norrmannen Hans
Olav Brenner har smartare frågor på lager. Han borde också vara nervös men
ser kolugn ut. Och efter några minuter har förtrolighet uppstått mellan dem.
Brenner är rutinerad och påläst. Framför allt behåller han lugnet. Han bryr
sig inte om att synas själv. Oates får all plats och tar den med besked.
Vilken humor hon har, vilken esprit! Hon pendlar mellan personliga anekdoter
och intellektuella resonemang, viker av på oväntade sidospår utan att tappa
tråden. Själva skrivandet får stor plats, hur hon bär sig åt rent praktiskt.
Den senaste boken skrev hon till stor del på gymet, idéerna kläcktes när hon
svettades på löpbandet, och när hon sprungit sig trött letade hon snabbt upp
ett ostört rum att krafsa ner dem på papper. Hon berättar om sin barndom, om
sina föräldrar och om sin älskade farmor, Blanche Morningstar. Och om Norma
Jean Baker. Sedan håller hon en lång utläggning om jagets beskaffenhet: är
det en fast kärna eller något ständigt föränderligt? Hon har inget säkert
svar.
När Brenner, mot slutet, frågar henne om hennes katter, berättar hon om Muffin
och hur han hamnade i en roman. När hon kommer till hans död börjar hon
gråta av rörelse. Och hon berättar om en annan katt som vägrade lämna hennes
knä när hon satt och skrev. Varje gång hon försökte resa sig satte den
klorna i hennes lår. ”Hur kan du skriva så många timmar?” frågade hennes
vänner. Det var kattens fel.
Det är det mest givande, spirituella och berörande författarbesök jag någonsin
varit med om. Inte en död sekund, inga pinsamheter. Förrän på slutet, under
publikens frågestund.
”Ursäkta mig”, frågar en ung tjej. ”Jag har inte läst så många av dina böcker,
men jag undrar: Lider du möjligen av ätstörningar?” Publiken drar efter
andan. Några tysta skälvande sekunder. Sedan säger Oates glatt att hon
älskar ovanliga frågor och håller en lång intressant utläggning om aneroxi.
Fast nej, säger hon vänligt, själv lider hon inte av sjukdomen.
Ingemar Fasth, som basar för den internationella författarscenen i Stockholm,
har rätt när han konstaterar att Kulturhuset har skrivit historia. Oates var
storslagen. Hon var nästan lika bra som sina böcker. Hon var bättre än Bowie
1983.
Oline Stig, författare