Det är bara gudarna som är nya, påstod Johannes Anyuri i debutdiktsamlingen med samma namn och lade Iliaden som ett raster över den svenska förorten. I "Städerna inuti Hall" upprepar han konceptet genom att låta Aneiden eka i berättelsen om den iskalla storstadens natt upplyst av polisbilars blåljus. Genom samtidens städer flyter dödsrikets floder och bär med sig ett stoff som kretsar kring flykt och fångenskap. Staden är elektroniska pelarsalar, kulvertar och häkten, kyla, våld och ensamhet. En person befinner sig i ständig rörelse, som ekar i diktens pilsnabba rader. Diktens ”han” blir en genomblåst plats som fångar upp historien och krigen, men också söker sig själv:

Han är en hållplats, skärvor

av repigt glas Han hittar

sig inte Långt borta, i en annan stad

vacklar en kropp, och letar

också efter sitt liv

Anyuru beskriver på 358 mättade sidor en kaotisk värld som infattar den urbana natten, de kriminellas kartor, likaväl som mytologiska figurer, kilskriften och de dödas berättelser. Denna mörka dystopi är ett oceaniskt projekt som kan erinra om Lars Noréns "Revolver", men kanske snarare om en flödande beatpoesi som vill inbegripa hela världen i en öppen dikt med tyngdpunkt på utanförskapet. Nycklar och koder beskrivs, men vad förmår de öppna i ett slutet, avvisande samhälle?

Den antika dubbelexponeringen blir mindre verksam efterhand och Anyuru har bitvis svårt att strukturera sitt mörka flöde från upprepningens monotoni. Det hindrar inte att ”Städerna inuti Hall” som helhet är en suggestivt förtätad skildring av civilisationens nattsidor, fängelset, utegångaren, häktet, våldet. Städerna inuti Hall är avgjort Johannes Anyurus mest expansiva och ambitiösa projekt, där han än en gång visar sin förmåga att skapa en sångligt rytmisk poesi som söker sig in mot tillvarons natt.

Eva Ström, författare.