I Städerna inuti Hall visar Johannes Anyuru sin förmåga att skapa en sångligt
rytmisk poesi som söker sig in mot tillvarons natt, skriver Eva Ström.
Det är bara gudarna som är nya, påstod Johannes Anyuri i debutdiktsamlingen
med samma namn och lade Iliaden som ett raster över den svenska förorten. I
"Städerna inuti Hall" upprepar han konceptet genom att låta Aneiden eka i
berättelsen om den iskalla storstadens natt upplyst av polisbilars blåljus.
Genom samtidens städer flyter dödsrikets floder och bär med sig ett stoff
som kretsar kring flykt och fångenskap. Staden är elektroniska pelarsalar,
kulvertar och häkten, kyla, våld och ensamhet. En person befinner sig i
ständig rörelse, som ekar i diktens pilsnabba rader. Diktens ”han” blir en
genomblåst plats som fångar upp historien och krigen, men också söker sig
själv:
Han är en hållplats, skärvor
av repigt glas Han hittar
sig inte Långt borta, i en annan stad
vacklar en kropp, och letar
också efter sitt liv
Anyuru beskriver på 358 mättade sidor en kaotisk värld som infattar den urbana
natten, de kriminellas kartor, likaväl som mytologiska figurer, kilskriften
och de dödas berättelser. Denna mörka dystopi är ett oceaniskt projekt som
kan erinra om Lars Noréns "Revolver", men kanske snarare om en flödande
beatpoesi som vill inbegripa hela världen i en öppen dikt med tyngdpunkt på
utanförskapet. Nycklar och koder beskrivs, men vad förmår de öppna i ett
slutet, avvisande samhälle?
Den antika dubbelexponeringen blir mindre verksam efterhand och Anyuru har
bitvis svårt att strukturera sitt mörka flöde från upprepningens monotoni.
Det hindrar inte att ”Städerna inuti Hall” som helhet är en suggestivt
förtätad skildring av civilisationens nattsidor, fängelset, utegångaren,
häktet, våldet. Städerna inuti Hall är avgjort Johannes Anyurus mest
expansiva och ambitiösa projekt, där han än en gång visar sin förmåga att
skapa en sångligt rytmisk poesi som söker sig in mot tillvarons natt.
Eva Ström, författare.