Vill du se Danmarks Oscarsbidrag ”Superclásico” får du åka över Bron. Den
välgjorda romantiska komedin lär aldrig dyka upp på den svenska
biorepertoaren. Utbytet av film är uruselt inom Norden – vilket gör att vi
sorgligt nog har sämre koll på vilka filmer som ses av danskar och norrmän
än vad som ses av amerikaner.
Göteborgs Filmfestival försöker åtminstone såga upp några titthål i
grannstaketen: festivalens prestigetävling, Dragon Award på 1 miljon kronor,
är en rent nordisk affär.
Om man vill se de åtta tävlingsfilmerna som en indikator på tillståndet i
Norden kan man konstatera att många vill göra upp med 40-talisterna.
Norge bidrar med två starka uppväxtskildringrar.
Vinnaren ”The Orheim Company” utspelar sig i mitten av 80-talet och skildrar
tonåringen Jarle som flyr sin brutale och andra världskriget-vurmande far
genom att liera sig med ungsocialisterna. I Jens Liens brunmurriga
70-talsskildring ”Revolt” har den tonårige punkaren Nikolaj ett komplicerat
förhållande till sin mentalt instabile proggpappa. (”Revolt” dyker faktiskt
– kors i taket – upp på svenska biografer senare i vår).
De besvärliga norska fäderna är dock ingenting jämfört med den lilla vithåriga
danska damen som har sin 38-årige bjässe till son i ett psykologiskt
strypgrepp i Mads Matthiesens stilsäkra debut ”Teddy Bear”. Sonen spelas av
Kim Kold, före detta nordisk mästare i bodybuilding, och han gör en rörande
tolkning av ett hämmat muskelberg som till slut flyr mamman för att hitta en
fru i Thailand. ”Teddy Bear” är en liten lågmäld filmpärla som har blivit
mångas favorit här i Göteborg.
Svenske regidebutanten Axel Peterséns ”Avalon” är även den en uppgörelse med
40-talisterna, om än med en del kärleksfulla, tragikomiska förtecken.
Johannes Brost gestaltar en festfixare som ordnar en klubb under tennisveckan
i Båstad. Han och hans jämnåriga vänner lever som oansvariga 20-åringar, men
en tragisk olycka får partyvärlden att rämna.
”Avalon” är en spännande debut, om än inte en helgjuten film. Men med sin
dogmainfluerade estetik, thrillerelement, sparsmakade dialog och en
storspelande Brost – han får många ögonblick att se fårad och förvirrad ut –
har ”Avalon” ett sug och en vitalitet som man inte är bortskämd med i svensk
film.
De två övriga svenska bidragen ger ett mer splittrat intryck. Ester Martin
Bergsmarks (”Maggie vaknar på balkongen”) ”Pojktanten” är en suggestiv,
experimentell queerfilm med elektronikasoundtrack – så 2012 att det nästan
gör ont – men idén håller inte för att kavlas ut till långfilmslängd.
Oscarnominerade kortfilmaren Patrik Eklunds långfilmsdebut ”Flimmer” har ekon
av både Roy Andersson och ”Sound of Noise”. Skildringen av ett elbolags
strid mot militanta elallergiker är visuellt rolig, med den skruvade komedin
skruvar bort sig själv i långfilmsformatet.
Årets åtta filmer understryker de nationella tendenser som varit tydliga i
flera år.
Svensk film är lite fladdrig, medan den norska filmen är inne i något av en
guldålder. De proffsiga danskarna levererar, hvergang, och finnarna har
tyvärr inte mycket att komma med efter Aki Kaurismäki.
Minstingen Island lyckas på något mirakulöst vis klämma ur sig åtminstone en
hygglig film varje år – i år dramakomedin ”Either Way”, om två män på ett
vägbygge.
Men det är synd att man ska behöva åka ända till Göteborg för att förstå det.