Boel Gerell
författare och kulturjournalist
När fan blir gammal blir han religiös. Och när nättidningen Nummer firar tioårsjubileum görs det i pappersformat. Lite mer att hålla i, en blank pärm som står emot tidens tand och en möjlighet för några av decenniets texter om den förgängligaste av konstformer – scenkonst – att leva vidare i skydd av bokhyllans relativa beständighet.
Som nättidning är Nummer numera något av en institution, skapad på uppdrag av Riksteatern och utvecklad av chefredaktören Ylva Lagercrantz som hör till tidningens få fasta medarbetare. I en tid när papperstidningarna förlorar både mark och blad och nätet ses som framtiden är det svårt att ens minnas den skepsis som mötte Nummer för bara tio år sedan.
I millennieskiftets och IT-bubblans efterskalv varnade man för ”nätdöden” och kritiserade Nummer för att vända sig till en elit och exkludera de många vanliga som saknade uppkoppling.
I Nummers jubileumsutgåva får vi möjlighet att läsa de en gång dagsfärska rapporterna igen, nu med kommentatorn Lagercrantz röst ekande i bakhuvudet. Inramade av introduktioner och sammanfattningar publiceras ett par texter från varje år med särskild tyngd lagd vid tidningens hjärtefrågor genus och etnisk mångfald.
Anslaget är varierat och kvalitén skiftande och särskilt under de första åren vill man mycket och har som ambition att bevaka världens eller åtminstone Europas teaterliv, no less. Under den här tiden skriver exempelvis författaren Carl-Johan Vallgren brokiga texter från scenkonstens Berlin och man gör försök att låta tidningens läsare själva recensera föreställningarna.
Ett år senare upplåter regieleven Anna Novovic sin hjärna åt den geniförklarade regissören Robert Wilson – Bob – och tvingar i kraft av sin nyvunna auktoritet de danska skådespelarna att sluta äta korv och börja arbeta. Texten hör till samlingens roligaste och riktar samtidigt en välkommet satirisk udd mot den manliga genikulten. I inslag som dessa – spretande, djärva och oförutsägbara – är Nummer som bäst och samtidigt som man under senare år höjt kvalitén på inte minst recensionsverksamheten har man blivit lite vanligare.
Inte längre en ung upprorisk outsider i ett spännande format utan en nättidning i mängden, sida vid sida med pappersdrakarnas nätburna teaterbevakning, ibland med samma frilansar som recensenter. Vad man vunnit med åren är i stället perspektiv och självförtroende och ställer som få dagstidningar vassa frågor till kulturens makthavare.
De senare inslagen ryms under etiketten ”fördjupning”, en möjlighet att gå utanför den dagliga bevakningen och fokusera på stora övergripande frågor som man ofta saknar i dagstidningskritiken. Inte bara ur hand i mun utan svängrum, tid och sinnesfrid att se både framåt och tillbaka.