En hänsynslös, barnslig allkonstnär med taskig kvinnosyn och ett gravt
alkohol- och rohypnolmissbruk. Det är bilden Nils Claesson målar upp av sin
pappa i ”Blåbärsmaskinen”.
– När Stig dog förra året skrevs det så många hyllande dödsrunor. Jag ville
skriva boken för att jag inte tycker att den bilden stämmer, säger Nils
Claesson.
Men Slas var mer eller mindre hyllad under hela sitt liv. Varför nu?
– Det kändes väldigt naturligt. Den yttre städningen av Stigs ateljé medförde
att en massa minnen kom tillbaka och då kände jag att det krävdes en inre
städning. Sedan fick jag höra att någon annan hade planer på att skriva
Stigs biografi och då tänkte jag ”nu jävlar”. För mig var det viktigt att
vara först.
Nils Claesson gjorde ett försök att skriva en roman om sin pappas
missbruksproblem redan på 1980-talet, men den gången föll det.
– Jag visade lite av texterna för Stig och han reagerade inte så starkt. Han
var ingen diktator utan insåg att som han hade levt, fick han också leva med
det här. Att det inte blev något då handlade snarare om att romanidén var
för dålig.
”Blåbärsmaskinen” kommer mitt i en pappabokstrend, vilket Nils Claesson säger
är en slump eftersom han själv började skriva sin bok som en direkt följd av
sin pappas död.
Men trenden har han ingenting emot.
– Det är väl bra att det skrivs om de här sakerna. Förhoppningsvis lär vi på
det sättet av våra föräldrars misstag och undviker att göra om dem. Dessutom
ville jag lyfta fram min mamma som var fast i en situation hon hatade. Jag
har faktiskt funderat på att skriva en bok om bara henne, men vi får se hur
det blir.
Du fruktar inte att någon av dina döttrar en dag kommer att skriva en bok om
dig?
– Jag har gjort så gott jag kunnat, men det är möjligt att mina döttrar får
sitta i terapisoffa resten av livet. Det får du fråga dem om. Och mina
föräldrar gjorde väl så gott de kunde. Men jag kommer från en ganska
klassisk missbruksfamilj där Stigs humör styrde alla andras. Det har i alla
fall mina döttrar sluppit.
I ”Blåbärsmaskinen” är alla namn, utom de på Slas mest kända vänner, fingerade eller
utelämnade. Nils Claesson vill på det sättet understryka att detta är hans
personliga minnen.
Han är övertygad om att det kommer fler biografier om Slas, men tror ändå att
”Blåbärsmaskinen” har vissa poänger som kan vara av intresse även för
litteraturvetare och Slas-kännare.
– Även om Stig aldrig arbetade full, tycker jag att vissa av hans texter
luktar lite fyllesnack. Jag tror att han använde alkoholen på ett ganska
medvetet sätt för att ge sig ut på sina snedseglingar. Där samlade han in
stoff till sin blåbärsmaskin, som ”samplade” materialet, innan den spottade
ut det på andra sidan.