Nya mått för vardagsrummet

Mamma, pappa, barn i en fyra. Så lever jag gott.

Merparten av tiden hemma tillbringar jag i sovrummet, slår det mig när jag tänker efter. Vardagsrummet lockar mig minst, salongen som traditionellt inreds för att visa upp hemmets statusprylar: konst, stereo, välsorterade bokhyllor och den stora soffan på den äkta mattan. Vardagsrummet är hemmets mittpunkt dit man bjuder sina gäster att slå sig ner före och efter middagen. Välstädat, utan utspridda leksaker.

Fast så är det sällan. Oftast ber vi våra gäster följa med ut i köket och ta något att dricka före maten. Småpratet vid diskbänken där värdparet plockar den färska basilikan till garnityren ger en mer avslappnad relation. Köket har blivit det nya vardagsrummet. Det är här pengarna plöjs ner i induktionsspis, espressomaskin och ismaskin på den skinande rostfria kylskåpsdörren.

Förr låg köket långt bak i lägenheten och beboddes bokstavligen enkom av kökspersonal eller husmor. Familjen umgicks i andra utrymmen. När medelklassen flyttade ut i förortens småhus började man bygga hus där hemmamamman kunde sköta hushållsbestyr samtidigt som barnen läste läxor vid köksbordet. Sedan slog man ihop köket med vardagsrummet så att det blev ett rum, möjligen med en köksö eller bardisk som avskiljare. Några goda vänner till oss – mamma, pappa, barn – har just flyttat in i en splitter ny fyra som i praktiken bara består av ett enda stort halvcirkelformat rum där kök och vardagsrum har smält ihop helt. De pyttesmå privata sovrummen ligger undanskuffade i periferin.

Vad ligger bakom denna utveckling?

Lite förenklat kan man säga att när männen satte på sig kockmössan ökade kökets status. I samma takt har inredningstrenden gått från gemytligt småblommigt till avskalat rostfritt. Men det finns ingen anledning att klaga. Alla i familjen tillbringar mycket tid tillsammans i köket/vardagsrummet och den materiella standarden har ökat. Det har blivit ett riktigt living room, ett rum där vi lever våra liv i vardagen.

I många andra länder fungerar kvarterskrogen som familjens vardagsrum. Men i Sverige har vi länge haft en tradition att göra det mesta själva. Svenskarna lägger ner många oavlönade timmar på att koka och sylta, fixa och feja. Delvis sätter vi en ära i det, men framför allt har vi gemensamt beslutat att vi med skyhöga skatter på arbete ska finansiera folkhemmet. Därför är det helt enkelt för dyrt att sätta lite guldkant på tillvaron genom att leja bort mönsterpassningen av de nya tapeterna i vardagsrummet och få mer ledig tid. Både män och kvinnor jobbar således dubbla skift, ett avlönat på jobbet i veckorna och ett obetalt i hemmet på kvällar, helger och ferier.

Den svenska modellen innebär också att vi inte får betala extra för ett eget rum i folkhemmet. Däremot går det bra att lägga en ansenlig summa av den hårt förvärvade nettolönen på en platt-tv. En sådan dyrgrip hänger i vart och vartannat vardagsrum. Så också i vårt.

Förr i tiden samlades hela familjen framför ”Hylands Hörna” och från min uppväxt minns jag lördagsgodis framför ”Razzel” och mysiga förmiddagar med ”Sköna söndag”. Nuförtiden sänder inte public service hela familjekvällar. Tablån delas upp mellan barn-, ungdoms- och vuxenprogram. Uppenbarligen ser SVT tv-tittandet som ett helt individuellt göromål och bortser ifrån att de flesta tycker om att gå på bio tillsammans. Enda undantaget är julaftonens eftermiddag med Kalle Anka och hans vänner, en relik från en tid då man fortfarande officiellt firade familjehögtid.

Statsvetaren Robert Putnam har visat att tv:n verkligen krossar det sociala kapitalet. Människor glor tyst istället för att samtala med varandra. Men att dela chipsskål med någon framför lördagsfilmen i vardagsrummet är ändå att föredra framför att låta programpresentatörer överrösta ensamheten i ofrivilliga singlars lyor.

Människan är ett socialt väsen. Isoleringscellen skyr vi, Fanny och Alexander-julen drömmer vi om.

Men att i det offentliga samtalet lyfta fram samvarons och familjens betydelse innebär ändå en påtaglig risk att bli kallad reaktionär. Det är den stora världen som räknas, inte den lilla världens sköna vrå. Framför allt kvinnor i karriären – gärna med tillgång till samhällsdebattens finrum – lyfter fram position och pengar och mäter sällan framgång i barn och relationer.

Det är mycket möjligt att många – medvetet och helt frivilligt – väljer att lägga mer tid på hem och familj än på kontor och arbetskolleger. Att bygga bo är nämligen något existentiellt. Att bygga livslånga relationer med sina kära är oskattbart, i dubbel bemärkelse.

Självfallet ska män och kvinnor ha samma möjligheter att prioritera yrkeskarriär och i monetära termer kunna vara oberoende av varandra, men det betyder inte att man måste se ner på moderskapet eller vifta bort barns behov av två närvarande föräldrar – och föräldrars behov av att vara med när deras barn växer upp. Vi har dem till låns i knappa arton år.

Jag vågar hoppas på att status i framtiden inte bara kommer att mätas i tum på vardagsrumsväggen, utan även i antalet timmar med nära och kära. Tänk om man rent av skulle sätta barnen i centrum för umgänget och inreda sitt vardagsrum som ett lekrum.

Utan att för den skull skapa ett dockhem.

Det är fullt möjligt. Det bevisar min man och son varje dag. De parkerar leksaksbilarna på fiskbensparketten.

SOFIA NERBRAND

chefredaktör och vd för det liberala samhällsmagasinet Neo