I samarbete med Filmtrailer.se

Visserligen är Lisbeth Salander (Noomi Rapace) den här filmatiseringens centralgestalt. Hon anklagas och söks för mord på tre personer. Vi får också via tillbakablickar ta del av hennes bakgrund och förstår orsakerna till den speciella personlighetsutvecklingen.

Ändå vill jag påstå att "Flickan som leker med elden" i högre grad än föregångaren "Män som hatar kvinnor" är Mikael Blomkvists, det vill säga Michael Nyqvist, film.

I "Män som hatar kvinnor" förblev Blomkvist märkligt nog rätt profillös och näst intill ointressant.

Det beror delvis på att Salander är en så extremt ovanlig individ. I Noomi Rapaces hudlösa, utomordentliga tolkning dominerade Salanderrollen och var i dansken Niels Arden Oplevs opersonliga filmatisering alibit till varför man ändå skulle se den.

Nu är det dags för Nyqvist att visa varför en massiv läsarkrets runt om i Europa förmodligen fastnat för Stieg Larssons Milleninumtrilogi, även om Lisbeth Salander hade spelat en mindre intressant roll. Skådespelaren gör honom med all den sympati och rättrådigt tänkande som namnet Blomkvist, alltså Lindgrens mästerdetektiv Kalle, förpliktigar. I den nya filmen blir han tydlig och stark. Det beror bland annat på att Alfredson och manusförfattaren Jonas Frykberg ger utrymme för en något mer nyanserad skildring av arbetet på tidskriften Millennium. Det saknades i första filmen. Vi får en bättre bild av Micke Blomkvist som undersökande journalist.

Böckernas samhällskritik från vänster ska inte undervärderas.

Filmens bästa scen, en av de få humoristiska, visar just Blomkvist i den mästerliga rollen som grävare då han konfronterar tidigare Säpopolisen Gunnar Björck (Ralph Carlsson) med dennes sexköp.

Den typen av välregisserade, skarpa scener hade jag gärna sett mer av.

Alfredson gör ett gediget jobb utan några krusiduller. Han använder, i kontrast till Arden Oplev, musiken just så sparsamt som behövligt.

Självfallet måste Frykholm i sitt manus förkorta och ta bort. Annars hade det omfattande materialet varit omöjligt att transponera till film. Jag saknar Lisbeth Salanders speciella intresse för de matematiska formlerna som i boken visar vilken naturvetenskaplig begåvning hon är.

Däremot ifrågasätter jag Alfredsons onödigt utdragna sexscen mellan Salander och Mariam Wu (Yasmi Garbi). Givetvis ägnar sig inte en regissör av Daniel Alfredsons rang åt spektakulära nakenscener men det hade räckt med antydningar.

Paolo Robertos uppdykande är redan i boken en rolig överraskning. Han fungerar också utmärkt som sig själv i filmen.

Visst, historien är sanslös, knappast trovärdig, även om Alfredson mirakulöst lyckas ge den skenet av svensk vardaglighet med inslag av action. Just den svårbalanserade kombination blir filmens verkliga kvalitet.

Se också:
"Män som hatar kvinnor", Sverige, 2009, regi: Niels Arden Oplev. Den första delen av Stieg Larsson Millenniumtrilogi.

"Nikita", Frankrike, 1990, regi: Luc Besson. Våldsam actionsaga med Anne Parillaud i titelrollen som går från kriminalitet till att bli hemlig agent och proffsmördare.

"Thelma & Louise", USA, 1991, regi: Ridley Scott. Feministisk road movie med Susan Sarandon och Geena Davis som lämnar männen bakom sig och så småningom tvingas fly undan polisen.