För två år sedan rapporterade FN att en majoritet av världens befolkning
numera bor i storstäder. I USA är det ingen nyhet.
Här bodde en majoritet av landets invånare i storstäder redan på 1920-talet.
Det som hänt sedan dess är att de flesta har lämnat storstäderna. I fjol var
det därför, för första gången, fler som bodde i de amerikanska storstädernas
förorter än i själva städerna.
I takt med att stadskärnorna har blivit kriminellt belastade och nedgångna
kontorslandskap i asfalt och betong, har den välbärgade medelklassen rört
sig utåt, till förstädernas lugnare gator.
I dag är några av USA:s största städer i själva verket förorter eller
förstäder, -”suburbs”. Mesa, utanför Phoenix i Arizona, är exempelvis en
”suburb” med en halv miljon invånare, utspridda på en yta som sträcker sig
över två mil i diameter. Om det finns något sådant som en ”genomsnittlig
amerikan” i dag så bor hon antagligen i en förort.
Det syns om inte annat i den ökande mängd filmer och tv-serier som utspelar
sig i förstäderna. Regissören Alan Ball har skapat en egen typ av
sovstadsdrama, med den visuellt stilbildande filmen ”American Beauty” (med
sina vemodiga panoreringar över de förmodat idylliska gatorna) och tv-serien
”Six Feet Under”. ”The Sopranos”, vars sista säsong snart drar igång,
skildrar ett annorlunda vardagsliv i en väldigt vanlig New Jersey-suburb.
I såväl ”Desperate Housewives” som ”Weeds” framstår ”the burbs” som en plats
där hemmafruarna tillbringar sina dagar med ständig verklighetsflykt, genom
sex eller droger.
Förra året samordnade fyra muséer utanför New York en stor konstutställning
på temat ”the suburbs”. Den mest ambitiösa av dem hette ”I love the burbs”
och ägde rum i Katonah, en välbärgad förort på pendeltågsavstånd från
Manhattan.
I programbladet läste jag att de försökt ”motverka den negativa stereotypen
av förorten som en homogen, deprimerande, kulturell ödemark.” De flesta
besökarna verkade komma från Katonah, och många av dem åkte glatt runt med
utställningens klistermärke – ”I love the burbs” – på stadsjeepens baklucka.
Så gott som alla utställningens konstverk var dock obarmhärtigt kritiska mot
livet i ”the burbs”. Från Diane Arbus fotografier av solande förortsfamiljer
från 1960-talet, via David Hockneys litografier av simbassänger från
1970-talet – konst som skapades under samma era som förortskritiska filmer
som ”Mandomsprovet” och ”Stepfordfruarna” – fram till vår tids brutalt
cyniska skildringar av förortslivet, hos bland andra Patrick Jacobs och
Sarah McKenzie, som ifrågasätter den amerikanska sovstadens totala brist på
naturlighet, och konstfotografen Gregory Crewdons vackra, kusliga bilder där
det alltid verkar vila ett dolt hot bakom de långa raderna av pastellfärgade
trähus med välklippta gräsmattor.
I Todd Fields nya, välgjorda, om än lite övertydliga, film ”Little
Children”, har regissören medvetet försökt återskapa den oroväckande
stillsamhet som präglar just Gregory Crewdsons fotografier. Field gav ett
exemplar av Crewdsons fotobok ”Twilight” till sin filmfotograf, Antonio
Calvache, som effektivt imiterat Crewdsons sätt att blanda realism med
filmiska fantasimiljöer (scenerna med en lekpark badandes i det kyliga
ljuset från gatlyktor, som kontrast till de omgivande trädens illgröna blad,
måste rent av kallas Crewdsonska).
Förordet till ”Twilight” är skrivet av Rick Moody, författaren som skrev
”The Ice Storm”, där han skildrade förstadsidyllens sammanbrott på
1970-talet (boken filmatiserades av Ang Lee för några år sedan). ”Little
Children” kretsar också kring idén om ”the burbs” som en plats där
kreativitet, individualism och livsglädje inte kan överleva särskilt länge.
Huvudpersonen Sarah (spelad av Kate Winslet) är en före detta
litteraturstudent med Flaubert och Faludi i bokhyllan, som inte känner sig
hemma i de ytliga konversationerna med de andra mammorna på lekplatsen.
En mamma i blond page, pärlörhängen och duvblå byxdress får personifiera den
enfaldiga förstadsföräldern. Under ett möte med den lokala bokklubben
förklarar hon att hon avskydde ”Madame Bovary” eftersom ”hon är ju en
slampa!”. Sarah bär i sin tur på luddiga idéer om att ”sticka iväg från
allt”, vilket visar sig svårare än hon tror.
Även om ”Little Children” är full av hyllningar till Crewdson och hans
kritik av ”the burbs”, lyckas den till slut åstadkomma något större än att
få ”the burbs” att verka läskig: den får karaktärernas problem att framstå
som universella. Man lär sig tycka om dem allihop, varenda trångsynt
förortsfru.
När man matas med så mycket ångestladdad sovstadskultur år efter år är det
lätt att köpa myten om den amerikanska medelklassförorten som just en plats
där det alltid finns sprickor i idyllen. En yxmördare eller pedofil som
gömmer sig bakom varje välplanterad garageuppfart. Jag skäms därför lite
över hur förvånad jag blir av insikten att det dessutom – givetvis – finns
varma, intressanta, komplicerade människor, som tillbringar sina liv där.
MARTIN GELIN
frilansskribent